Semelvivis

Försökte skriva ett inlägg för 10 minuter sedan, men kände inspirationen hålla sig på avstånd o gick in på lite bloggar för o kolla om den ville komma fram...Nja sådär på den fronten.

Igår var ju jag o Kristina på UgglasRevy o den var sjuktbra!Så bra att jag gärna skulle vilja gå o se den igen, en fredag/lördag kväll då man druckit ett glas vin eller två redan innan man kommer dit- humorn var precis i min smak o speciellt akt nr 2 var suverän!Någon som är sugen på att gå o kolla?! Dock ska du INTE jobba dagen efter, utan det ska vara en go kväll med vin o skratt- även om vi hade båda delarna igår så var inte alla gäster, speciellt dom som satt bakom mig, på det humöret...Kanske för att det var onsdag?!Eller så var dom bara jävligt torra! Några andra gäster som var fruktansvärt torra vart Claes Malmberg o Tommy Körberg, då båda två var där i sällskap av varandra o satt så att jag hade full koll på deras ansikten hela tiden- Malmberg skrattade väl till några gånger men han den där Körberg skrattade 1 gång...1 gång på 2,5 timmar-torrboll!Dessutom gick dom innan föreställningen vart slut.

I morgon är det fredag- en bra sådan! Förutom att jag jobbar 715-1400 o måste traska hemifrån 630 cirkus o promenera 2km uppför isbackarna, där jag förresten halkat 2 gånger idag- varav ena jag fick hjälp av två ambulans nissar (tja ena vart ganska söt) eftersom jag trodde jag brutit något, o dom ändå var precis där jag ramlade då de lämnade av någon gammal tant som bodde i hyreshusen där...De sprayade min svullna hand med kylspray o sa till mig att ta det lungt...Berättade att jag ramlat 1 gång innan, o de sa åt mig att ringa bostads-företaget eller vad man kallar det...För det är inte saltat.Hade jag inte ens en tanke på!Trodde bara jag var otroligt dum, men det visade sig att tanten de lämnat av hade ringt efter ambulans då hon hade halkat på samma ställe som mig...Hahah. Nu är handen inte svullen o smärtan har avtagit också- tur att det är vänster handen!

Efter jobbet, som jag vet kommer kännas som om det aldrig tar slut, är det dags för inhandling av lite grönt till kvällens middagsmys med Sandra, Kristina, Pekka, Isak o Jossan...Hoppas på lite vin o tjöt o en trevlig kväll om inget annat! Kul att göra någonting, o dessutom underbart att få träffas!!

Nu ikväll sitter jag barnvakt hos Jögi's, Fanny är sjuk o drömmer massvis- pratar i sömnen o gråter "nej inte ta mmmm..."undrar fall hon försöker säga "inte ta mig"!?Kul är det inte, men gav henne medicin vid 2130 då hon vaknade första gången eftersom hon var bränn het!!!Pluttan. De två odrägliga bröderna sover i sina sängar o här sitter jag medans Linda o Jocke är o kollar in Snabba Cash.Orättvist.Men vad gör man inte?!

Får väl sluta skriva nu, annars slutar ni läsa...Pratade m mamma/pappa förut o dom har regn på Lanzarote- storebrors termometer utanför fönstret i hörnet där blåsten inte kommer åt utan bara solensstrålar vart det 18 grader...varmt.

00.00 räknar jag med att dom är hemma!Jag ska ju upp 530...o dessutom har min katt varit ensam hela dagen igår o idag så jag kan kanske räkna med att han kraffsar på min dörr vid 0300...

Här är min resa, dag för dag.

Lördag 26/12 2009: Sa hejdå till pappi o lillebror på Landvetter strax efter 1200, planet mot Istanbul skulle avgå någongång efter 1300...Rejält nervös över att mellanlanda i Istanbul vart jag o jag satt nästan o grät pga ångesten jag hade. Dessutom konstaterar jag att planet från Göteborg är försenat, så jag kommer ha ännu mindre tid på mig i Istanbul...Hjälp.Brevid mig sitter en blond svensk tjej, o när vi ska börja boarda planet så tar jag mod till mig o frågar henne vart hon ska någonstans- "Istanbul"...erm ja men ska du vidare? "Antalya"...Tack gode gud! Dock skulle jag med 1910 planet, medans hon bokat in 2210...Jaja, hon lovar mig att visa vägen ändå- för vad ska hon göra där?Vårat plan skulle landat 1730 någonting o jag skulle ha ca 1timma o 40minuter på mig i Istanbul- jag hade 20 minuter när jag väl landade. Jag, o min nya vänn Josefin sprang hela vägen- o fick vänta alldeles förlänge i kön där jag ska få mitt nya boardingkort (eftersom Landvetter inte gav mig båda- fråga mig inte varför!) o jag missar därför planet 1910...Inte allt för sorligt då dom bokar in mig på 2210 med plats brevid Josefin...Vi hittar lediga bänkar o sätter oss o degar lite, samtidigt som jag ringer Veysel för o berätta att jag är sen.Han ringer i sin tur till snubben som ska hämta oss från flygis, som medelar att "Ehhh jag kan inte komma för jag måste jobba..."IDIOT!Blir arg o Josefin undrar vad som hänt..."Inga problem, jag ringer min kille o säger att ni måste åka med oss- vi bor ju ändå i Alanya o ni ska till Manavgat!" Tack underbara du! Vi kommer fram, får våra väskor- o så ringer jag Veysel igen..."Vi är där man får väskorna"...erm det är jag med men jag såg ingen Veysel...För dom var på fel terminal. Men när Josefins pojkvän väl kommit till flygis så har Veysel o hans vänn hunnit promenera tillbaka till oss o vi hämtar upp dom på vägen.Dom släpper av oss mitt på motorvägen, o vi traskar vidare till kompisens lägenhet för o hitta nästa överraskning...sängen som vi skulle sova i vart upptagen av ägaren till den.Dock hade ägaren 2 nätter tidigare befunnit sig i Konya, o sagt till Veysel att han inte kommer hem för om en vecka...Jaja, ut o äta soppa så jag orkade tänka o sedan vidare för att leta reda på ett hotell...Veysel visste ett som det inte vart så långt till, o tja...jag var äcklad bara av att stå utanför det, men jag var så trött att jag inte orkade bry mig.


Söndag 27/12 2009: Vi vaknade 0900, men somnade om o sov till 1000- traskade till Veysels kompis lgnh o hämtade min väska, tog dolmusen till Otogar- vidare till Antalya o sedan 1 timmas väntande där på bussen som skulle ta oss till Veysels hemstad Burdur.3½ timme ungefär tog den bussturen o jag var så nervös att jag höll på att kissa ner mig! Men varför?Mammsen pussade o kramade på mig i 20 minuter kändes det som, o hans gamla gamla mormor (98 år!) grät o skrattade på samma gång...Sikken söt tant!Vi åt, dock åt jag extremt lite för sjävla grejen att sitta på golvet o dela mattallrik med människor jag inte känner får mig att tappa matlusten.Klockan blev 1930 o bussen mot Malatya, den stad där Veysel i morgon ska få sin operation o dessutom är född i fick jag reda på igår samt att mammans släkt är där ifrån, rullade förbi huset o plockade upp oss (eftersom hans mormor är så gammal o kan knappt gå) ut längs vägkanten.Jag sov i princip nästan hela vägen o tur var väl det för annars hade dessa 16 timmarna tagit kol på mig!


Måndag 28/12 2009: Vi vart framme vid otogar i Malatya vid 1030 på morgonen, där blev vi mötta av Veysels ena mobro som följde med oss hem till den andra mobron som vi skulle bo hos dessa dagarna. Det blev genast bråk om vart vi skulle bo, eftersom alla i släkten vill ta hand om oss!Men vi bestämde att dom hade bäst plats hos den vi hade bestämt från början så vi stannade där.Jag, Veysel o hans sköna kusin tog en promenad till Malatya Park- ett nybyggt shoppingcenter o jag fick syn på det bästa någonsin- en vanligt sitt-toalett! Det är nämligen så, att i Turkiet finns något som vi kallar "Turktoa", det är en slags annordning som består av ett hål ner i golvet, fast ändå är det som inklätt i porslin...med avstamp för fötterna.Både Veysels familj i Burdur o i den lägenhet vi skulle bo i, har sånna toaletter...Inte direkt en Svensson flickas dröm! Men, Malatya Park hade en vanlig hederlig toa...Thank God for that!Resten av dagen satt vi mest o kollade på tv o drack cay (te) med släkten o på kvällen kom den andra mobron tillbaka med frugan o barnen o vi åt middag o drack mera cay. Det blev lite bråk o helt plötsligt kommer Veysels mamma ut från vardagsrummet skrikandes i telefonen, Veysel tar telefonen o sen säger han bara till mig "Jag kommer sen skatt, dont worrie"...O så lämnade han mig, ensam med 5 kusiner, mormor o svägerskan...o inte någon pratar engelska. Tack. Jag frågar iaf på min dåååliga turkiska vart jag ska sova- o går o lägger mig...klockan vart ändå runt 0000 så jag var inte jättepigg heller. (Det visade sig vara en annan släkting som säger att Veysels familj gömmer undan hans fru som varit borta i 2 veckor- o Veysel m familj är extremt arga o trötta på att han ringer o anklagar dom för detta o åkte dit för o prata med honom) Var väl inte den bästa starten på min vistelse i Malatya o tja...jag vet inte, men jag o Veysel var inte så bra vänner under tisdagens start om man säger så.


Tisdag 29/12 2009: Vi åkte tidigt till sjukan, där Veysel ska få sin operation, eftersom dom sagt att han ska läggas in men han måste ta lite prover först.När vi kommer dit får vi vänta i kanske 30 minuter på att han ska få gå in hos läkaren o få reda på vilka prover han måste ta innan operationen. Sagt o gjort, läkren säger att det ända nya vi behöver på dig är en röntgen över din överkropp (varför när han ska operera armen?) o sen när du gjort den så kom hit igen...Vi går upp o kollar röntgen med en gång, men erm...nummret var på 190- o Veysels nrlapp blev 380...Vi kommer i morgon igen. Den här dagen var den värsta för mig, jag ville bara hem- inte för att någon var otrevlig utan för att jag bara kände att inget kommer bli bra utav att jag är här. Veysels ska läggas in, o jag fick inte alls sova på sjukhuset som läkren först lovat. Jag skulle alltså vara tvungen att åka ifrån Veysel vid 1800 på kvällen o sedan sitta i ett hus, där ingen kan prata med mig, tills dagen där på när jag kan åka tillbaka till sjukhuset. Veysel pratade inte med mig, o förklarade vad läkaren sagt eftersom han pratade med sin mamma o antog att jag förstod- inte vet jag, men allt bara kände fel. Ringde hem till mamma som pratade med mig, o sa att jag måste prata med Veysel annars blir allt bara fel...Åt gjorde jag inte heller för att jag var rädd för att behöva andvända "turktoan" alldeles för mycket o alla vet att äter man inte, så får man inte energi...o har man ingen energi- så är ingenting bra. Jag o Veysel pratade i 2 timmar o han lovade att prata mer med mig, översätta o greja, eftersom turkar är väldigt väldigt bra på att sitta o titta/peka/skratta på/åt en o det var verkligen något utav det otrevligaste jag varit med om!Efter att vi pratat, gick vi ut o åt kvällsmat- o redan då kändes det bättre.


Onsdag 30/12 2009: Back at the hospital.Upp till röntgen...ta ett nr, ner till läkaren o fråga om han inte ska lämna blodprov också,efter att jag tyckte det vart konstigt att läkaren inte sagt ngt om det..."Jo just det"Jag frågade Veysel om vi inte kunde få en lista på allt som skulle bli gjort så vi slapp få nya saker varje dag, det fick vi...Ner till blodprovs avdelningen- ta ett nr...Veysel sprang mellan båda avdelningarna för o kolla så han inte missade något...2 nr efter att han tagit blodprov blev det hans tur på röntgen...Efter röntgen blev det EKGmottagningen i källaren o sedan ytterligare en röntgenbild på hans arm, dock på en annan avdelning där det inte vart lika lång kö.


Torsdag 31/12 2009:Ännu en frukost på sjukhuset, upp till röntgen för o hämta plåtarna- på armen.O sedan vänta 1 timma för att komma in till läkaren för o säga att nu är allt klart- när ska jag opereras? "Vi ringer dig." Men hallå?! Dom sa kom på tisdag o få din operation...Idag vart det torsdag...Va fan. "Dessutom ringer vi oftast in patienter på tisdagar, så vi ringer dig troligtvis senast onsdag nästa vecka"...Min första tanke- hur i helvete ska ja hinna med planet lördag den 9/1 när vi är ungefär 17 timmar från flygplatsen?! Även om Veysel får operationen på måndagen så är det kotroller o undersökningar efteråt...Vi pratade om att jag skulle flyga direkt från Malatya till Istanbul men skulle du bli tvungen att vänta i över 11 timmar på Istanbuls flygplats- inte så lockande. Jag kom på ett bättre förslag- bara jag får tag på Jessica. Efter MYCKET om o men så fick pappa tag på Jessicas mammas granne, som kunde ge nummret till Jessicas mamma som i sin tur kunde ge, dock fel, nummer till Jessica...Tur att jag fortfarande hade Yusufs nr i min svenska telefon o tur att han fortfarande använde sig utav samma! Nyår var det tydligen den här dagen, något som inte märktes av allt o jag var, o är fortfarande, extremt besviken o ledsen över våran första nyår tillsammans då vi satt o kollade på tv när klockan slog 0000- vi fick en bit tårta var o det blev två pussar på kinden...o några tårar i rummet intill föll på mina kinder då jag insåg att vi precis tillbringat våran första nyår ihop i totalt "ointressanhet"...Veysels mobro kom hem o drog med sig Veysel, o tro mig han sa emot tills hans mobro blev sur o började skälla på honom (full) till någon granne där dom satt o drack öl tills småtimmarna...Mitt svenska nyår, då vi är 1 timme före nere i Turkiet, tillbringade jag i rummet intill pratandes med mamma medans jag försökte att hålla min röst i shack så hon inte skulle höra hur mycket jag grät.Men nu är nyår över- o helt ärligt vet jag inte ens om den har varit.


Fredag 1/1 2010: Vi vart hos någon kusin o hälsade på, tog ett besök till Malatya Park så vi kunde gå på toa, då Veysel inte tycker om att gå på toa där det är mycket folk...Efter det åkte vi in till stan där vi bokade min biljett till Alanya, 20 timmar med buss på tisdagen den 5/1...


Lördag 2/1 2010: Vet faktiskt inte vad vi gjorde-- var nog inne i stan o åt kebab tror jag o sedan på kvällen gick vi till mobro nr2 o åt värsta måltiden o drack rakii...Klockan blev så mycket att vi sov över, o vilken lycka! Jag som annars sovit i en hård sliten bäddsoffa i samma rum som den gamla mormorn på 98 år som låg o "ojade"sig hela nätterna fick sova i dubbelsäng- alldeles ensam...Underbart!


Söndag 3/1 2010: Vet faktiskt inte vad vi gjorde!


Måndag 4/1 2010: Vaknade seeent o åkte in till stan för o hämta min resväska som jag lämnat kvar i Burdur eftersom vi från början bara skulle stanna i Malatya 5 dagar...hade då plockat ut lite kläder o lagt i min lilla väska eftersom jag tyckte det var onödigt att släpa allt på bussen...Fick betala för o skicka väskan med express...per kg...o på lappen som satt på väskan så jag när vi kom hem att det stod att min väska vägde 39.7kg...Omöjligt eftersom när jag flög vägde den 18.2kg o nu hade jag faktiskt plockat ut nästan hälften av grejorna! Veysel var där igår o fick faktiskt tillbaka pengarna då han tagit med sig papper från TurkishAirlines där det stod att väskan inte ens får väga mer än 20kg o med övervikt inte får lov att tas mer än 32kg...Så de så!På kvällen/natten satt jag o Veysel i rummet intill o disskuterade våran framtid, vad vi båda vill o inte vill. O vi kom fram till att vi vill så mycket likadant samma att ingenting kan bli fel, sålänge vi båda två pratar o vågar säga vad vi vill. Jag älskar den här killen så det gör ont i hela mig, även om han inte tänker byta några bajsblöjor:D


Tisdag 5/1 2010: Vi vaknade sent, runt 1100 o intog rummet intill för o packa min grejer.O för att gråta- en väldans massa. Ni som känner mig vet hur dålig jag är på att säga hejdå o så var det denna gången med. Jag packade klart, vi gick till BIM för o köpa lite färdgott till mig o efter 1300 sa jag ett tårfyllt hejdå till svägerska, svägerska, mamma o mormor...alla tanterna grät o jag med. Vi fick vänta 10 minuter på dolmusen som tog oss till otogar där vi fick vänta ungefär 45 minuter på att min buss skulle komma...Sen sa vi hejdå, igen...o nu gråter jag...Igen. Jag saknar dig. O bilden av när han står utanför bussfönstret o pekar på mig, o sedan på sitt hjärta...får mig att skaka av gråt även nu.Vi syns inte igen förrän i mars/april...tidigast. O det gör ont, så jääävla ont...Men vi båda vet att vi båda två kommer träffas igen då, o vara starkare än någonsin...Det bara måste vara såhär just nu- men ändå önskar jag att du var här. Bussresan var en upplevelse, eftersom jag åkte på dagen denna gången fick jag se otroliga vidder breda ut sig utanför rutan o tja- 20 timmar ensam i en buss gav mig tid att tänka på allt...speciellt oss o min framtid i Turkiet- o jag har bestämt mig för en sak...Jag kommer stanna där.


Onsdag 6/1 2010: Efter att fått byta buss i Antalya, trots att vi bokat direkt buss till Alanya, så var jag framme på otogar i Alanya runt 1030 tror jag- där en uppraggad Jessica mötte mig. Kändes overkligt att träffas igen, men oj va jag kände att jag slappnade av så fort jag såg henne. Nått roligt som inträffade där redan på otogar var när busschauffören tog fram min resväska från lastutrymmet så stod där även en banankartong med (levande)duvor i o han tar fram den o räcker den mot mig o frågar om den är min...Haha va?! Nej tack. Jessica som blivit uppraggad av någon snubbe på otogarn vart glad, men jag hoppas lite av glädjen var över att få träffa mig igen.Hoho. Vi åkte hem med bussen, att lyfta på väskan var dock ett skämt o busschauffören bara skrattade åt mig o Jessica. Av igen vid Maren, o sedan den välbekanta promenaden till deras lägenhet- där blev det frulle (Risgrynsgröt o kaviar macka!!!) o en efterlängtad dusch i en normal dusch med duschslang o varmvatten ifrån ledningarna. Hos Veysels släkt i Malatya har dom inge varmvatten, utan 1 gång i veckan värmer dom upp en slags kamin o den dagen är det allmän dusch dag. Annars värmer dom vatten i en kastrull om du vill tvätta håret. Efter duschen tog vi en promenad till ett fik med lekplats där vi drack en kaffe o pratade lite...Attish sprang av sig bland de andra barnen o åt sin toast med ögonen på katten.


Torsdag 7/1 2010: Solen steker i Alanya! Jag menar det var 18 grader redan på morgonen när vi åt frukost vid 1000 tiden! Så ut med vagnen, dock har någon (läs Yusuf) vant Atakan att bli buren när man är fler än 1 som är ute o går med honom...Så jag o Jessica bråkade med honom hela vägen till cafét i princip, men han somnade stax innan vi var framme. Sedan på kvällen tog vi på oss party skorna, eller okej då vi kladdade på lite ny mascara o sedan gick vi till EV o tog ett glas vin, eller 4, tillsammans med en annan svensk/turk tjej. Det var trevligt att komma ut lite, o vi var hemma igen vid 0100 tiden. Precis lagom.


Fredag 8/1 2010: Sov ut! Sov till 1000 säkert...om inte mer! Men jag hörde Jessica, o speciellt Atakan i bakgrunden hela tiden..."Iaaa Iaaa"...För han visste att jag sov i hans rum, men pappa Yusuf sa till honom att han inte fick gå in där för jag sov...Att han kallar mig "Iaa" beror på att Jessica har en annan kompis som heter Mia, o det är fler som heter Malin så han kallar alla han inte vet vad dom heter för "Iaa"...senare under dagen blev det "Ida.."jaja- kärt barn har många namn! Återigen stod solen högt på himlen o vi mötte upp Malin på ett café där det blev frukost o kaffe o massa pratandes eftersom även Pia vart med o hon nyss kommit hem från Sverige.Trevlans.Sedan tog vi oss en promenad ner till hamnen där jag sprang efter en väldigt sprallig Atakan som höll show för alla som satt på bänkarna.Tänk att en sån söt unge kan bråka så mycket när han måste sitta i vagnen!Men gud vad jag älskar det barnet.Hans ögon o SKRATT...oj oj oj säger jag bara.Snart springer han i hamnen igen, dock ensam med Malins son Emre o jagar turisterna o ni vet, han kan glänsa för han kan både svenska, turkiska OCH engelska...dom pojkarna blir farliga! Vi promenerade hem, åt lite middag o senare på kvällen var det dags för Jessica att sova- vi kramades hejdå o jag la mig på soffan o sov till 0000 då min chaufför hämtade mig o vi begav oss till flygplatsen. Var framme vid 0200, bara att vänta tills klockan blir 0500 o incheckningen börjar...Veysel hade dock gått o lagt sig vid 2000 o ställt klockan på 0200 så vi kunde prata i telefonen...han ville inte att jag skulle vara ensam.Söt.Vi pratade tills klockan blev 0340 o sen la jag mig tillrätta på en bänk o sov tills klockan pep 0515...


Lördag 9/1 2010: Checkade in min väska, o fick två (!) boardingkort till flyget från Antalya o från Istanbul...Vi kom iväg från Antalya på utsatt tid o jag mötte ett gäng glada tanter på flygplanet som även dom skulle till Göteborg från Istanbul med 1010 planet...Lycka!Vi tog följe, o jag säger bara att om man har bråttom första gången man ska byta flyg i Istanbul så kommer man aldrig hinna...Men vi tog det lungt, o tanterna som knappt kunde engelska frågade en värd som visade dom till tullen- men jag som kunde liite mer engelska frågade efter passkontrollen av en annan värd o hon pekade bara rakt fram så vi tog en chansning...Dom ville dock shoppa på taxfreen så jag sa att "följ bara den här skylten så hittar ni till gaten"...Jag gick före, satte mig med iPoden o kunde äntligen slappna av ordentligt...Tanterna kom tillslut dom också. Dock var planet lite sent men vad gjorde det när jag visste att jag skulle hinna med det?! Var hemma i Göteborg igen vid 1320 o väskan kom nästan först på rullbandet...Där tog min resa slut. Men alla minnen, alla dagar med Veysel o de soliga dagarna med världens bästa Jessica (o son o man) kommer finnas kvar- det var ingen vanlig semesterresa, o inte heller en vanlig Turkiet upplevelse.


Jag har lärt mig massivs under dessa dagarna, som man inte tror att man kan lära sig- men Turkiet är ett heeelt annat land- ingenting är någonsin det samma som i Sverige (jag veet "No shit") o det som vi tar förgivet här, som tex hela vägar, tar dom som lyx där...Att dela 1 vattenglas på 7 personer är inte alls ovanligt, medans för mig ses som något bland det ohygieniska som finns...Men, det är där jag valt att förälska mig o det är där jag valt att leva mitt liv...Då får jag någongång ibland rätta mig efter deras kultur utan att på något sätt ändra vem jag är. O för kärleken gör man väl allt.

Sitter i Jessicas o Yusufs lägenhet i Alanya efter mycket om och men...Och efter  20 timmars bussresa!


Resan började 26e december m flyg från Gbg till Istanbul, som tur var träffade jag en jättehärlig tjej redan på Landvetter som även hon skulle flyga vidare till Antalya - dock med ett senare plan än mig...Men vi vart sena från Landvetter så när vi kom till Istanbul sprang vi som stuckna grisar för o hinna med mitt nästa flyg (ja hon sprang med mig för o visa mig vägen!) men vi svettades förgäves o jag missade flyget till Antalya- nästa gick 3 timmar senare o jag behövde självklart inte betala för biljetten eftersom det vart TurkishAirlines som ställt till det för mig. Jag o min nyfunna vänn Josefine satt o tjötade o bläddrade i tidningar, samtidigt som jag höll kontakt m Veysel för o höra vart våran utlovade bil höll hus...När Veysel ringer till sin kompis o säger att jag blir sen så säger kompisen "Just fan, jag kan inte komma för jag är tvungen att åka o jobba..." 1,5 timma innan vi ska gå ombord planet.


Josefine säger att vi kan åka med hon o hennes kille som ändå skulle komma o hämta henne, o eftersom dom bor i Alanya så ligger ju ändå Manavgat åt det hållet- jag har massvis att tacka denna tjejen för! Vi fick skjuts o blev avsläppta mitt på motorvägen vid Manavgat o  sen traskade vi hem till Veysels bästa kompis för o lämna min resväska, vidare till ett soppkök o sedan letade vi efter ett hotell vi kunde sova på. Vi skulle sovit hos Veysels kompis, men när vi kom dit med väskan så låg hans arbetskompis o sov i den den dubbelsäng som vi skulle sova i...Han hade kommit hem 1 vecka tidigare utan att säga något, självklart eftersom det är hans lägenhet också!


Söndag morgon, buss till Antalya vid 1100  o vart framme 1200...1 timma senare tog vi bussen till Veysels hemstad Burdur för o hälsa på pappa,mormor,mamma,syster o bror...äta lite mat o sedan vid 2000 påbörja den 16 timmars långa resan till Malatya där Veysel ska få sin operation...Var väl framme runt 1000 på måndag morgon.


Veckan i Malatya bestod av besök på sjukhuset varje dag, för nya prover o tester dyker tydligen upp hela tiden...tills Malin bad om en lista på alla tester, filmer o prov han ska ha innan operationen. UFH! Sista dagen på sjukan blev torsdag förra veckan o då sa läkaren "Vi ringer dig senast onsdag nästa vecka"...Mitt plan lyfter på lördag (i morgon) o jag kunde inte vänta med honom tills operationen blivit av- vi bokade en direktbiljett m buss till Alanya för att jag också ska få tid med Jessica o Atakan o tja...vilken resa! Bergen upp o ner o snötäckta vidder....20 timmar senare var jag framme, helt vimmelkantig av allt bussåkande...o inatt är det dags att åka igen.Det var jobbigt att säga hejdå på busstationen, speciellt eftersom jag verkligen velat vara med när han får sin operation!


Tisdagen gick, onsdagen med...utan något samtal från läkaren...JIPPIE. Veysel ringde själv o fick svaret att "Det är bara att vänta...o sen så ringer vi bara in nya patienter på tisdagar"...Vilket betyder att Veysel måste vänta 1 hel vecka till på att dom KANSKE ringer på tisdag...Humöret är på topp! Men aj så fel dom kan ha ibland, idag (fredag) ringde läkaren o frågade om Veysel kan vara på sjukhuset söndag eftermiddag för att läggas in o på måndag få åka in i operationsalen....JAAAAAAAAAAAAAAA....Veysel o hans mamma som fortfarande är i Malatya o väntar på operationen blev lika glada som jag blev o det känns lite lättare att åka ifrån Turkiet nu när jag vet när han ska få sin operation...


Det blev ett långt långt inlägg, men detta är bara sammandraget av det viktigaste som hänt- jag får skriva mer när jag kommer hem- om kulturkrockar, delade vattenglas, äta mat på golvet o endast använda "turk toa" i 10 dagar...Nu ska jag njuta av sista timmarna med Attish o Jessica- o sen i natt bär det av till flygis för o invänta flyget till Istanbul...


Är i Sverige runt 1400 lördag 9/1 2010
Gott nytt år förresten- även om jag inte märkt av årskiftet alls.