YAY
Nej men jag väntar väl lite till då!
...nej
Ingen bebis här inte.
Det har bara gått 3 dagar men det har varit dom 3 värsta dagarna i mitt liv. Längtan är värre än när jag var ifrån Veysel och han var i militären.
Allt är liksom färdigt. Rummet står klart, skötbordet är fyllt med blöjor och bilbarnstolen är monterad. Jag har inte bäddat med lakan i vaggan eller sängen för jag vill inte att det skall samlas massa damm- och nu känns det ju lika bra det.
Jag kan inte sluta tänka på det- har haft huvudvärk sedan i onsdags. Och då har det bara gått 3 dagar. Fatta om det skall gå 2 veckor.
Vågar inte ringa någon, inte minst mamma. Får ångest när telefonen ringer och jag måste svara- det känns som jag gör folk besvikna när jag tar upp telefonen. Ett sms till någon av mina närmsta vänner ger mig magknip för dom väntar och jag vet att varje "pling" får dom att med spänning och förväntan hämta telefonen.
Att gå hem till mamma och pappa är en mardröm- alla deras grannar sitter ute på altanerna och suckar besviket när jag kommer gåendes. "Meeen vad gör du häääär"?
Vi är dessutom inga "hitte-på" personer, Veysel älskar att sitta hemma o kolla på film och tanken på att åka till Kungsmässan eller FrölundaTorg får mig att må illa. Vet inte vad vi ska hitta på- allt kostar dessutom pengar, något vi måste spara på.
Frågade Veysel om jag inte skulle ringa jobbet och be om att få komma in extra bara för att ha nått att göra och samtidigt tjäna pengar. Nu när händerna är okej så varför inte liksom!?
Allt är pisstråkigt och det värsta är att det bara är 3 dagar. 3 dagar är ingenting att gå över.
...
Kan ju tillägga!
Kompisen jag smsade med när hennes vatten gått lärde jag känna i föräldrargruppen och innan ikväll har vi bara pratat på FB- och jag fick känslan av att jag borde ta henne nr...Läs resten i inlägget nedanför detta!
Sjukaste ever!
Sitter o smsar med en kompis som är beräknad till idag (samma som jag alltså 15/7)- blåa fälten är alltså jag för att undvika förvirring, så det är inte mitt vatten vi pratar om!
Hände nyss det här på riktigt?
Lycka till Petra!
Längtan
Idag har jag sån fruktansvärd längtan i kroppen. Klart man har längtat hela tiden men idag är det nästan jobbigt!
Vi var iväg och köpte en bas till mammas och pappas bil också- hittade en på blocket för 120kr så vi tyckte att det var lika bra istället för att hålla på med säkerhetsbältet och grejer- det blir ju en hel del åkande i deras bil eftersom jag inte har körkort själv. Så när mamma är ledig är det ju deras bil vi tar till Kungsmässan osv...
Efteråt svängde vi inom Bäckebol och ärligt vill jag knappt titta på kläderna för jag känner mig typ ledsen över att handla till någon som inte är här ännu- jag känner att det är bättre att handla när jag fått träffa honom- när jag vet att allt gått bra och när jag vet att han kommit ut- idag känns det så himla avlägset. Så overkligt.
Jag har längtat efter Veysel när han var i militären och vi inte visste när vi skulle få se varandra igen- idag har jag samma känsla i kroppen och nu när jag kom hem la jag mig bara i sängen och känner för att stanna här hela dagen...
...och så gå över tiden på det här.
Komsi komsi lilla du
V40 är häääär! 39+1 för att vara exakt. Och det vill man ju vara i det här samhället för att slippa tjötet som uppstår när man säger att man är i V40!
Igår ringde bm för att fråga hur jag mådde då jag var lite yr under besöket förra veckan. Berättar att jag är jätteorolig att han inte mår bra i magen då jag tycker att rörelserna har inte bara ändrat karaktär utan även att han inte rör sig lika ofta (till klockan sett) som innan.
Dom säger ju att bebisen skall röra på sig ungefär samma klockslag men att den såklart kan ha ändrat sitt sätt att röra på sig- som vår buse som har gått från att sparka rätt ut till att stryka omkring i magen som en katt stryker sig runt benen. Men den skall fortfarande röra sig lika ofta och under lika lång tid.
När jag fick öppnat den ventilationsluckan så brast oron ut totalt och tårarna gick inte att höjda i telefon. Hon bedårade mig att ringa koordinatorn och åka in för ett CTG- bror och jag skulle ändå till FrölundaTorg så vi "tog vägen om" Östra där allt konstaterades att det var som det skulle.
Bm där var återigen världens underbaraste och hon sa att han ligger ordentligt fast och så långt ner att han inte kan röra sig lika plötsligt längre.
Skönt att höra att allt var bra- nu längtar vi ihjäl oss här hemma och i natt hade jag sånna förvärkar att jag för första gången tänkte "snälla kom ut nu" :)
Idag provkörde Veysel till Östra fall-ut-i-fall vi blir skickade dit och sedan monterade pappa och Veysel fast basenheten till stolen i bilen så vi (läs Veysel) slipper tänka på det sedan.
Nu är det nära!
*Hoppas jag*
Nju"Nu ska jag dra en runk medan min man tar cellprov på livmodertappen"
""Nu är det så att jag är en kvinna. Jag älskar att laga mat, baka, sköta om hemmet och fostra våra barn. Min man tycker om att jobba, försörja familjen och komma hem till ett fint hem, dukat bord, en glad, kåt och tacksam fru.
Jag bakar bullar och rakar fittan mellan storkok och blöjbyten när min man byter däck på bilen, leker med motorsågen i trädgården och bygger en stor altan som jag kan mingla runt på med ett kallt glas champagne i handen då min man grillar allt jag i flera timmar förberett i köket medan ungarna river hemmet.
Men det är inget vi kräver av varandra, utan något vi skapat själva för att må bra och att familjen ska fungera. Det känns bra. Vi mår bra!
Vi har hittat våra roller i förhållandet och det är få förunnat att känna sig så tillfreds tillsammans. Jag tycker inte att politiken ska bestämma vem som ska gå hemma med föräldraledighet. Jag tycker att man själv ska få avgöra vad som är bäst för sin familj. Alla är olika, samhället och vardagen ser inte lika ut för alla.
Jag har inte något behov av att klättra karriärstegen och därför tjänar min man mer pengar och det är helt okej för mig. Jag är inte bitter för det. Jag är tacksam för det jag har och beundrar honom precis som han ser upp till mig och uppskattar det jag gör för familjen. Jag har inget emot att jobba, det kan vara riktigt roligt och behövligt ibland. Jag ska snart tillbaka till min arbetsplats och dra in mer skattepengar till staten samt bygga lite på min pinsamma pensionspott. Men jag ska ärligt erkänna att jag hellre hade varit hemma med vår yngsta dotter och gett henne min tid och närhet.
Han, hon, hen, det, vem, vad, vit, svart, röd, ful, fin, tjock, smal, man, kvinna, pojke, flicka, adhd, autism, alzeimers, dum, smart. Det spelar ingen roll vad du har för bakgrund, ursprung, hudfärg, sexuell läggning, yrke eller åsikt, du är inte mer eller mindre värd än någon annan. Varför är det sådan hysteri kring jämställdhet, könsroller och könsneutralism? Ena stunden ska alla vara lika och i nästa sekund ska vi slåss för att alla är olika. Varför kan det inte accepteras att alla föds med olika förutsättningar och att alla strävar efter olika mål på olika sätt? Det kan inte vara lika för alla.
I mellanmjölkens avlånga land, där ordet lagom inte längre är bäst utan där man måste sticka ut eller vara annorlunda för att vara normal och behovet av att bli accepterad drar allt till sin yttersta spets. Jag vill ju också bara vara den jag är, precis som du.
Njut av sommaren! Nu ska jag dra en runk medan min man tar cellprov på livmodertappen! ELLER?!?!?!""
Skrivit av Jessica Brüün i Metro- här är länken;
"Trött på att vara gravid"
I morgon går vi in i V40 (39+0), idag är det 7 dagar kvar till planerad avgång. Vi får se om han håller sig till planen eller om han gör en Västtrafik och kommer sent- vilket känns mest troligt men eftersom jag pendlat hela mitt liv är jag van vid förseningar :p
Så är jag trött på att vara gravid? Nja. Händerna mår bra så jag känner faktiskt att jag kan vara gravid ett tag till. Klart att det är tungt men det skall det väl vara när man gått upp så mycket som jag gjort? Jag är väl mer trött på frågan och allas antagande att jag är trött på att vara gravid. Till och med barnmorskan sami fredags "ja jag kan tänka mig att du ät trött på detta nu"...
Nej jag är inte trött på att ta hand om mitt barn, jag är inte trött på att han (förhoppningsvis) gottar till sig ordentligt och kommer ut som en frisk liten bebis för att han fick ligga kvar så länge han "ska".
Det jag ÄR trött på är att inte veta om han är frisk. Jag vill veta om jag lyckats ta hand om honom där inne. Jag är trött på att inte veta om han har 10 fingrar och 10 tår. Jag är trött på att inte veta om han har någon annan sjukdom. Jag är trött på att inte veta om han lever där inne- självklart rör han sig så jag vet ju att han lever men en granne skrämde upp mig med en mardrömshistoria om hennes son som hon fick föda fram död då han virat navelsträngen 7 varv runt halsen...Tack för den! Har sedan dess vaknat av mardrömmar över att det inte rör sig i magen.
Det är jag trött på. Om jag får svart på vitt att han är frisk där inne så är han välkommen att stanna hur länge han vill!
Älskade lilla liv- vi längtar efter dig!
Fixi fixi
I går, fredag, var vi hos bm i Krokslätt och tjingsade. Mvc här i Lindome har sommarstängt så Veysel körde in mig innan jobbet då jag skulle vara där ungefär samtidigt som han börja jobbet.
Lillkillen är "fixerad och ordentligt fastslåst",hjärtslagen låg på 132 och mina värden såg bra ut. När jag vaknade mådde jag jättekonstigt- yr och illamående så jag var jätteglad att jag hade en tid just den dagen. Dom tog blodtrycket direkt när jag kom dit o då låg det lite högt men jag hade gått tre trappor upp så dom tog om det efter jag pratat med bm och då låg det normalt igen. Dom kollade även protein i urinet då jag förklarat att jag mådde såhär "konstigt" här om dagen också- men det visade ingenting där heller vilket såklart var skönt!
Idag är det 11 dagar kvar enligt tidtabell och det börjar bli riktigt nervöst här nu kan jag lova. Jag vill veta allt i förväg som sagt, planera allt i minsta detalj så jag vet hur jag ska bete mig/ha på mig/ta med mig...men det går inte såklart så för en gång skull ska jag "bara få flyta med". BB väskan är packad för både mig och bebis- vet inte vad jag ska tänka på till Veysel- skall dock be bror om hans gamla samsung-laddare så har den nerpackad till V för dör hans mobil så dör typ han själv :D
Nu ska vi laga pizza och titta på film - vem vet; plötsligt händer det!
Följ mig gärna på Instagram; malinkuskaya
95% done
Hur är det möjligt? Hur kan det vara 14 dagar kvar till avgång? 14!!!! Det var ju nyss 99. Jag förstår ingenting.
I natt har jag haft ont, jag vill skriva jätteont men jag lär få äta upp dom orden så jag skriver bara ont. Tryck i höfterna/bäckenbenet, sammandragningar och ett huvud som tryckts neråt samtidigt som det gjort ont i ryggslutet.
Jag blir mer och mer orolig för förlossningen, tänker ofta på hur det skall gå- vad som ska hända. Och hur det ska hända. Vart det ska hända- HUR SKA JAG VETA att det händer?
Jag är ett kontrollfreak- jag erkänner det- och jag HATAR barnmorskans och alla andras svar "du märker det" eller "antingen är det jättemycket- eller så är det så lite att du inte märker det"...Jahaaa men vilket klart och rakt besked. Jag vet att man inte kan säga att "såhär är det", men min kontrollhjärna behöver ett sånt svar för att slappna av. Jaja- jag märker väl det.
Idag går jag från sjukskrivning för att ta 10dgr semester, sen den 10/7 tar jag mina första mammadagar 😊
