Semelvivis

Jag vet inte hur jag mår, hur det känns. Allt e så uppochner, jag är så trött på det här hemma. Är sjukt uttråkad och- jag vill tillbaka. Inte bara till min man! Utan till livet, solen, värmen, vännerna...Jag vill tillbaka till Jessica, rundan på Makromarket, teet på Cemali, spatserandet på gatorna stolt körandes hennes bebus...Men jag får väl vänta. Tur för mig att jag bara får vänta tills december. Jag ska upp till dig min norrbo, om jag så ska gå! Mig slipper ni inte undan.

Allt annat då? Jag vet inte, på måndag får jag jobba för VikariePoolen på riktigt, har fått mitt papper från farbror polisen nu och det är allt som behövs för att dom ska kunna ringa mig varje morgon! Jippie- or not. Vill verkligen inte jobba för dom, men jag är ju värdelös så jag får inga andra jobb. Jo jag tackar jag. Har sökt två andra jobb som jag hoppas 1000 ggr mer på, men vi får väl se- jag har ju inte direkt massa meriter jag. Ett tips till alla er småbarn där ute- sommarjobba, extrajobba så mycket som möjligt! I övrigt? Min man håller på att bli utred angående ifall han måste åka in i armén eller inte, han har en skadad arm så läkarna måste kolla honom en massa gånger innan något bestäms men han tror inte han behöver åka in för dom hade tydligen skrivit "nästa år" i journalen, dock inte sagt det till honom utan sagt att han får komma tillbaka på tisdag för sista undersökningen. Vi går o väntar. En nyhet som jag är mer än glad över är att Persson äntligen fått sin bebus- det blidde en liten Linus som inte vägde mer än 2995g o var 50cm lång...Tårarna rann allt på mina kinder när jag fick beskedet- du är värd varenda droppe av lyckan.

It's just to take the first step- then you have to take the second...then you just have to wait and see where the path is taking you. Dont be afraid, you can't do anything else then fall.