Semelvivis

Jag vet att frasen "jag har ont i magen" kan verka dum när man är gravid. Jag vet hur dumt det låter. Men det är ju i magen det faktiskt gör ont!! Idag har guldfisken sparkat på ordentligt och tryckt o grejjat där inne såpass mycket att jag inte kunde äta nån frukost för det gjorde så ont! Alla vet, gravid eller inte, har man ont i magen vill man inte äta.

Magen har blivit stenhård tillochfrån, framförallt på vänster sida av naveln- där bullar den upp sig och samtidigt känns det som han trycker ifrån på höger sida vid revbenen, som att han ligger lite snett neråt.

Min lilla skatt. Våran fina. Oj vad jag längtar efter att få se att du mår bra- jag är så rädd att något ska vara "fel". Jag kommer älska sönder dig ändå men ingen, ingen- kan stå ut med tanken på att ens barn på nått sätt skall vara sjukt. 

Jag har under mina år som dagisfröken och barnklubbsledare träffat många barn med tex down och sett hur fantastiska "dom" är och jag ser definitivt inte annorlunda på "dom" än andra barn- men för det tänker jag inte säga att jag hade med hull och hår accepterat och svalt ångesten det skulle ge mig om mitt barn föddes med down. Alla vill väl att ens barn skall vara friska.

Chansen är väl inte jättestor att han får down, ingen i min släkt har det och inte heller någon på Veysels sida- men det är klart jag tänker alla möjliga tankar- det är sån jag är! Alltid orolig.

Snälla lilla guldfisk- var frisk och se till att inte utsätta mamma för några "konstigheter"- hon vet inte om hon överlever det!

Nästa inlägg ska handla om vår barnvagn- ni kommer inte tro era ögon. Men jag kan säga en sak- SMOOTHBABY rekommenderas INTE!!!

<3

Jag går in i ny vecka varje torsdag. Varje torsdag morgon tar jag en bild liggandes på rygg i sängen, varje söndag tar jag en ståendes framför spegeln. 

V28 (27+3) och 87 dagar kvar. Är det bara jag som tycker det går fort? Jag har tänkt att jobba till mitten av juni, gå på 2 v semester och sedan hoppa på mammadagarna. Just idag känner jag att jag inte orkar röra en fena, hormonerna har spelat poker med varandra hela dagen och jag har ont i fogarna så det skriker om det. Men förhoppningsvis får jag sova någorlunda i natt (haha eller hur!) och i morgon mår jag säkert bättre.

Jag har börjat fundera väldigt mycket på förlossningen. Hela kvällen igår satt jag o läste och tittade på 1177-videos. Och jag måste erkänna. Jag är L i v r ä d d!!! Det är massa olika saker jag är rädd för, men största rädslan är att förlora kontrollen. Att inte veta exakt vad som kommer hända gör redan nu att jag får ångest och börjar gråta. Jag vet att 10000 tals kvinnor går igenom det här- men det spelar ingen roll. Jag är jag. Och jag är rädd. Förbannat rädd.

Det blir inte heller bättre av att min finaste underbaraste man inte vill vara med när bebisen tittar ut. Han är gärna med fram tills dess att guldfisken verkligen ploppar ut, men just delen när jag är nära på att klämma ut våran skatt så vill han inte vara med. Han vill inte behöva se "där nere", han vill inte se massa blod "mellan mina ben", han vill inte se hans son komma ut ur den delen av min kropp. Det har med mycket att göra- lättast är att "skylla på" kulturen. Delar av den. Blandat med hans personliga åsikter. 

På ett sätt vill jag tvinga honom. Säga att han måste vara med. Men när han berättar om varför och sätter exakta ord på varför han inte vill vara med så förstår jag. Men samtidigt tänker jag på situationen när det väl är dags, han har funnits med vid alla värkar och helt plötsligt ska han gå. Lämna mig. Ok förhoppningvis bara för en kort stund men ändå- han skall försvinna från min sida när jag behöver han som mest ?!

Ska prata med min bm om detta nästa gång. Hoppas hon kan förstå mina tankar. Sen ska jag prata med Veysel lite längre fram...men vill inte vänta för länge heller då vi om 1,5 vecka är nere på v30!

Han är ju så förstående mot min rädsla och låg o klappade mig på kinden när jag berättade för honom igår. Han sa hela tiden "du måste acceptera att du är rädd för att kunna övervinna rädslan Malin och tänk på belöningen- du får ju träffa den du längtar efter mest"...Just där o då ville jag säga "ja just det Veysel- tänk på belöningen..." Men jag valde bort det och valde att lyssna på hans ord som han sa dom- i ett försök att lugna mig.

Nu ska jag släcka lampan!

God natt

<3

Vilken perfekt söndag- sovmorgon efter natten från hell, långfrukost med min underbara man och shopping på Kungsmässan och Lager 157.

Köpte ett par matchande strumpor till den dress (första plagget) vi köpt på Hm...huur söta?

I övrigt? Jag tror inte jag uppdaterat om veckorna va? Hur som så har vi sprungit in i v27 och det är helt sjukt att om 3 v är det bara 10 veckor (+/-) kvar!!! 

Sparkarna börjar kännas rejält och ibland på kvällarna gör det ordentligt ont "neråt"- det känns nästan som tusen nålar "där nere". Ska prata med min bm o se vad det kan vara men "enligt Google" kan det vara att han kommer åt en nerv eller 3...Obehagligt till 1000 är det o det känns som när man kissar när man har urinvägsinfektion- x100!

I morgon vankas det jobb igen - det börjar ta emot i kroppen nu vill jag lova!

Mina. Stackars. Fötter.

Igår glömde jag stödstrumporna hemma hos mamma och pappa där jag hängt dom på tork medans jag satt i solen- hade ändå inte så sjukt ont på kvällen i fötterna som jag hade sist jag jobbade utan dom. Studsade upp (okeej där kryddade jag så det skvätte om det!) ur sängen i morse och var förvånad över att jag inte var mer svullen!

Klockan 9/10 på jobbet slog det till. Aj. Mina. Fötter. Varje steg var en pina och ett tag funderade jag på om jag skulle börja krypa 😂 När min kollega började 11:00 o hon kom o frågade hur jag egentligen mådde kom tårarna- jag hade så ont i fötterna! Liksom under foten- på hela trampdynan. Allvarligt- jag var nära på att krypa!

Hon tyckte jag skulle gå o köpa ett par stödstrumpor på Apoteket men jag mota med att "jag jobbar ju nu- jag kan köpa på rasten"...Tog av mig skorna och gick barfota vilket lättade lite- men alltså det går inte att gå i strumplästen på mitt jobb. Min kollega insisterade på att jag kunde fråga på apoteket om jag kunde ta ett par o komma o betala på rasten...men så hatar jag att göra så jag sa nej. Då propsade hon på att jag skulle gå upp o hämta mitt kort och köpa ett par- oavsett rast eller inte.

Så jag gick till Apoteket och hon mätte mina vrister och vader och fick fram rätt stl- haltade (i strumplästen) upp till omklädningsrummet och tillbaka- oh my god! Vilken skillnad. Tyvärr hade jag ju ont redan i fötterna innan jag tog på mig dom- annars hade dom hjälpt ännu mer än vad dom gjorde nu...Tillochmed tjejen på Apoteket reagerade när jag drog upp byxbenet när hon skulle mäta😂

Har fortfarande ont- men när jag berättade för V att jag grät på jobbet av smärtan så beordrade han mig att ligga i soffan resten av eftermiddagen/kvällen och säga till så fort jag ville ha nått.

Min fina ❤️

I morgon ska jag jobba 11:30-15, men jag tror jag ber om att få sitta i kassan istället för att stå i FB!

Trevlig helg!

Torsdag & fredag var HEMSKA! Lillkillen hade inte rört på sig som han brukar och ångesten i kroppen var totalt. Jag vet att det kan variera jättemycket och framförallt nu när det fortfarande är så mycket plats kvar i magen för honom att röra sig på men man vill ju känna! Hela tiden helst.

I lördags morse kom dom riktigta sparkarna tillbaka och på riktigt började jag gråta av lättnad. Veysel reste sig från sin stol i köket och kramade mig länge o pussade mig på pannan x-antal gånger. Han förstod utan att jag ens sa något.

Magen är inne i v26 (25+4) och idag är dagen vi är nere på 100 dagar! Om allt går som det ska så är det alltså bara 100 dagar kvar tills vi ska få hålla i vår prins. Helt ofattbart!

Solen skiner och jag ska snart göra mig klar för jobb 11-1930 !