Semelvivis

Jag går in i ny vecka varje torsdag. Varje torsdag morgon tar jag en bild liggandes på rygg i sängen, varje söndag tar jag en ståendes framför spegeln. 

V28 (27+3) och 87 dagar kvar. Är det bara jag som tycker det går fort? Jag har tänkt att jobba till mitten av juni, gå på 2 v semester och sedan hoppa på mammadagarna. Just idag känner jag att jag inte orkar röra en fena, hormonerna har spelat poker med varandra hela dagen och jag har ont i fogarna så det skriker om det. Men förhoppningsvis får jag sova någorlunda i natt (haha eller hur!) och i morgon mår jag säkert bättre.

Jag har börjat fundera väldigt mycket på förlossningen. Hela kvällen igår satt jag o läste och tittade på 1177-videos. Och jag måste erkänna. Jag är L i v r ä d d!!! Det är massa olika saker jag är rädd för, men största rädslan är att förlora kontrollen. Att inte veta exakt vad som kommer hända gör redan nu att jag får ångest och börjar gråta. Jag vet att 10000 tals kvinnor går igenom det här- men det spelar ingen roll. Jag är jag. Och jag är rädd. Förbannat rädd.

Det blir inte heller bättre av att min finaste underbaraste man inte vill vara med när bebisen tittar ut. Han är gärna med fram tills dess att guldfisken verkligen ploppar ut, men just delen när jag är nära på att klämma ut våran skatt så vill han inte vara med. Han vill inte behöva se "där nere", han vill inte se massa blod "mellan mina ben", han vill inte se hans son komma ut ur den delen av min kropp. Det har med mycket att göra- lättast är att "skylla på" kulturen. Delar av den. Blandat med hans personliga åsikter. 

På ett sätt vill jag tvinga honom. Säga att han måste vara med. Men när han berättar om varför och sätter exakta ord på varför han inte vill vara med så förstår jag. Men samtidigt tänker jag på situationen när det väl är dags, han har funnits med vid alla värkar och helt plötsligt ska han gå. Lämna mig. Ok förhoppningvis bara för en kort stund men ändå- han skall försvinna från min sida när jag behöver han som mest ?!

Ska prata med min bm om detta nästa gång. Hoppas hon kan förstå mina tankar. Sen ska jag prata med Veysel lite längre fram...men vill inte vänta för länge heller då vi om 1,5 vecka är nere på v30!

Han är ju så förstående mot min rädsla och låg o klappade mig på kinden när jag berättade för honom igår. Han sa hela tiden "du måste acceptera att du är rädd för att kunna övervinna rädslan Malin och tänk på belöningen- du får ju träffa den du längtar efter mest"...Just där o då ville jag säga "ja just det Veysel- tänk på belöningen..." Men jag valde bort det och valde att lyssna på hans ord som han sa dom- i ett försök att lugna mig.

Nu ska jag släcka lampan!

God natt

<3