Keep smileing
I can not see why everyone is smileing, I dont understand the happines. I dont hear their laugh, I dont see their teared-up eyes. I feel their love, I feel their happinies. But I dont understand. Its just me coming home.
Its just me leaving you behind.
Never gonna let you go never gonna give you up
Thought I couldnt live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
Vill inte lämna dig, vill inte vara utan ditt underbara leende varje dag, vill inte lämna våran vänskap, våran kärlek. Vill inte lämna våra skämt, vill inte vara utan våra sena (!) nätter, vill inte vara utan din doft, din Du är den som fått mig att må bra, du är den som hjälpt mig genom allt här nere...Du räddade mig när jag mådde som sämst och nu ska jag inte få träffa dig, kanske aldrig igen som du säger- men jag vägrar lyssna på det.
You are in my heart forever and Im planing to keep it that way
So what's it going to take for you to realize
I kväll har vi kalas här i Turkiet, middag på Cinar o sedan utgång på Stones...välkomna alla som känner för det!
Lets talk about it
Det är märkligt, livet alltså. Ena stunden kan man gråta av lycka, andra sekunden kan man gråta av smärta. Du kan skratta av nervositet eller av glädje, du kan skrika av ilska eller av ångest. Lika snabbt som tårarna börjar rinna, lika snabbt kan dom stängas av igen...Man längtar hem, konstant, man gråter och gråter över att man saknar allt där hemma, speciellt vissa personer mer än andra. Man tänker på maten hemma, hur gott det skulle vara om man fick äta det man varit utan i 6 månader, tänk att få stoppa en fläskfiléebit i munnen, eller kunna öppna kranen och få dricka vattnet! Men så får man reda på att, "näe, nu får du åka hem", och hela världen rasar samman. Klockan stannar och gråten tränger upp i halsen, den stiger liksom vattennivån stiger i ett badkar och tillslut kan man nästan inte andas för vattnet är på väg att rinna över...Allt man tagit förgivet i 6 månader, allt som funnits omkring än ska bara försvinna. När man vaknar upp 2a november kommer man inte kunna flytta på gardinen som man gjort de senaste 3 månaderna och titta upp mot en knallblå himmel, man kommer inte kunna gå ut och äta frukost i flippflopp trots att datumet visar 10/10...
Det är märkligt, det vi kallar livet...och låt oss aldrig ta det förgivet
Its like history repeating it self
Hur kan vänskap bara kan lösas upp...dessutom på kortare avstånd än vad som var när vänskapen var som starkast. Vänskapen ska byggas upp nu igen under en vecka...tror hon. Men det går inte, för mig är hon medvetslös...för mig ligger hon i koma...Eller våran vänskap ligger där, i väntan på att dö- totalt. En stöt till, ett snedsteg till så upphör vänskapen totalt. Vi är så nära nu, känns lika bra att dra ut kontakten ur respiratorn och låta oss ta ta farväl av varandra.Lika bra att sluta försöka- det är så menlöst, men ändå fortsätter vi, vi vill inte ge upp.
Som att ge hjärt-och-lungräddning på en redan död person.
Oh baby you got me bad
Vad va det jag sa? Ytterligare ett inlägg. Men jag älskar att skriva, o äntligen har jag hittat ett PERFEKT ställe att skriva utan att känna mig som en fjant...(genom att sitta o skriva i Word för mig själv gör jag gärna det- känner mig som en fjant alltså)...Livet lunkar på som vanligt...men för er som inte vet vad som vanligt är så kommer en liten liten update;
Jag bor, sedan 20 april -08, i Turkiet/Side, på ett hotell som heter Cinar Garden Apart Hotel och här har jag bott och arbetat i ca 2 månader nu...eller mer? Hmm, har ingen riktig koll på dagarna. Innan jag bodde här, bodde jag i världens underbaraste lojman på ett tyskt, ryskt o holländskt paradis vid namn Pegasos World (låter det bekant? Jo vi har synts i tv 2 ggr under förra året) där jag, precis som jag gör här, arbetade i miniklubben. Det var galna dagar, med galna barn, galna arbetskompisar och galna utekvällar...I början. Jag o Amanda flytta hit, närmre "innestaden" så att säga, o oj vad vi levde stor stadslivet...hahah. Do you remember first week honey? Miss you! Amanda åkte ifrån mig, o det var en sorlig dag kan jag lova, jag ville hem konstant och grät varje dag/natt- men I survived och nu är största ångesten över att behöva åka här ifrån om ca 29 dagar....vänta? 29 dagar?!?! Oha, som säger här i Turkiet, 29 dagar? Allt det jag haft i min vardag de senaste hmm? 190 dagarna ska bara försvinna- sådär? Varför räknade jag dagarna nu för? Ångesten blev mer påtaglig nu...Jessica min allra bästa norrlänning, ni kom ju nyss hit! O nu ska jag åka. The disstance is to big for me. Men..."what can I do?".
Jag ska ta mitt tragiska lilla jag, försöka logga in på msn (varför blir man deppig när det inte går?) och prata med dom jag älskar mest- mina vänner & min familj...Hoppas du är där Jessica min persika.
Over and out for to day...See you all tomorrow.
This is this and that is that
Vet att klockan bara är 10.00 hemma, men här är hon faktiskt 11.00. Vilket betyder att suttit o hållt på med min blogg i 1 timma utan att jag märkt det. Detta är farligt kan jag lova. Nu ser den ändå ganska hyfsad ut och det är tackvare min Denise som hjälpte mig med min "headshit" där uppe. Har hört man när man börjar blogga så kan det bli ganska många inlägg och det kan jag nog hålla med om, fast meningen med en blogg är ju tydligen att man ska blogga så ofta man bara kan- men vem har egentligen ett sånt intressant liv?
Igår satt jag fyra timmar framför den här dumburken, vet inte hur snabbt tiden flög iväg- men fyra timmar gick snabbt! Jag pratade med mamma, som hade mitt gudbarn Fanny i sitt knä och för första gången sedan jag åkte hit så fick jag se henne live i form av webcamen. Tårarna slutade aldrig rinna ner för mina kinder och om jag saknade henne innnan, så är det ingenting mot vad jag gör nu. Vill hem- på studs.
Jag kommer säkerligen lägga in ett inlägg sedan ikväll också, för jag kan inte hålla mig ifrån min nya kärlek- det är väl så det är när man är nykär?
Let's start this thing up
När jag satt o försökte förstå mig på hur man gjorde med alla koder o shit så kom jag o tänka på Lunarstorm. Jag vet att många av er fortfarande använder det, men för mig tillhör "lunar", som vi alltid sa då, en period i livet som aldrig kommer komma tillbaka. Men då iallafall, när man var "liten", så kunde man sitta i flera timmar för att få till den perfekta presentationen (oftast så förstördes presentationen ändå av namnet som var i stil med DreamGirl, SexyLady osv.) på en community som man efter några år ändå skulle skratta åt när man hörde att folk använde den. Ja, som sagt, man var liten- ung och dum.
Men vad är man nu då? När man sitter timme efter timme, läser folks bloggar, bloggar själv och arbetar på att få till den snyggaste bloggen...Ung och dum? När i så fall växer man upp?
