Semelvivis

Allting har gått så fort de senaste dagarna att jag inte tror att detta är på riktigt!

Jag sitter hemma i lilla Lindome nu o ångesten åker framochtillbaka i halsen på mig-jag vet inte hur jag ska känna.Känner jag mig glad över att vara hemma så känner jag att jag är elak mot V för att jag är glad när jag inte är med honom.Jag sa det häromdagen till honom o han sa att jag var dum o att det är självklart att jag ska vara glad över att vara hemma o att han blir bara starkare i sig själv över att veta att jag är glad o mår bra.

Anledningen till att jag kom hem, är för att det värsta har inträffat-det blir 15 månaders militärtjänstgöring för honom.Starting from tomorrow.Tisdag.Först är man 28 dagar i en slags skola (han blev placerad i Istanbul) o antingen får man en ny destination efter skolan eller så får man stanna kvar.Sen har han 1 månads ledighet att ta ut under dessa 15 månader (som regeringen försöker få ner till 12) och han är ledig 1 dag i veckan.

Veysel var på miltärsjukhuset torsdag,dom sa att läkaren var på operation kom tillbaka på tisdag (besöksdagar torsdag-tisdag) o V blev arg för han menade på att dom tar bara emot patienter på torsdagar o tisdagar o så lägger dom in en operation på en besöksdag-okeej om det hade varit en akutoperation men nej förklarade receptionisten att dom hade inte hittat en annan tid o var därför tvugna att göra såhär...Men V som sa att han kom ända från Manavgat (4 timmar från militärsjukhuset-men vi var ju hos hans familj bara 30 minuter där ifrån) fick inbokat en tid på fredagen...När han kommer dit säger läkaren "Är din arm bra så blir det lumpen, är den inte bra så skriver jag ett intyg på att du ALDRIG behöver göra lumpen- för att då vet jag också att din arm aldrig kommer kunna bli bra igen, om den fortfarande inte är bra efter 3 operationer..."Känslan när V sa att läkarn kunnat skriva ett intyg fick hjärtat att flyga, men om anledningen är att hans arm aldrig kommer läka ihop så känns det lite mer värt att vara i armén 15 månader än att leva resten av livet med en trasig arm...Armen var kanon."Tyvärr".O dom sa kom tillbaka på tisdag för o få pappret på att du är undersökt o "godkänd" o åk till Manavgat militären o få din destination på onsdag o infinn dig på "basen" på torsdag.HJÄLP.Lägenhet-möbler-mig?!

Det blev snabba puckar.På tisdagen åkte han o hämtade pappret där det står att han inte får lov att vara "soldat" för hans arm är inte stark nog att hålla tunga vapen utan att han endast får utföra lättare tjänster som matlagning,kontors-tjänst osv.Skönt det!O eftersom han är född i Östra Turkiet så kommer han heller inte får lov att göra lumpen där o det är där de mer "farliga" områderna är.Tisdag kväll åkte vi tillbaks till Manavgat, onsdag torsdags fixade vi det mesta o bara umgicks.Men som ni vet är även V pappa till en liten flicka också så han var GIVETVIS där varje dag o lekte med henne.Då passade jag på att njuta av Side en sista gång för i år, jag var o hälsade på Maria o plockade lite hemma...Fredagen så var vi i Manavgat o mös,drack cay o kaffe o bara pratade i solen flera timmar.Sen fick han sin första destination (Istanbul) o jag åkte hem o han åkte till dottern.Vid 18tiden kom han hem o vi började packa ner våran lägenhet.Oj vad jag grät.Vi åkte o åt mat.Hem igen o sov några timmar i varandras armar en sista gång.Oj vad jag grät när vi var tvugna att gå upp vid 0000tiden.Jag ville inte släppa honom.But we have to do this.Det gör ont.Men inte lika ont som det brukar göra för jag är mer säker på oss nu.Jag vet att denna sommaren har varit helvetet på jorden o att INGET kan gå emellan oss nu.Därför gråter jag inte liiika ofta.Mycket men inte alls som förr om åren.Jag är säker på vart jag har honom nu.O han är säker på mig.Nu gråter jag dock.Min älskade prins.Fy.

Ingen visste om att jag skulle komma hem, förutom Linda,Rickard o Madde så det blev ett väldans gråtkalas när jag kom gåendes ner för trappen i lördags.Jag flög från Antalya 0400 lördag morgon, o landade i Istanbul 0500...Sen var det 5 timmars väntan i Istanbul (spenderades på Starbucks m kaffe o internet<3) o sedan 1010 flög jag vidare hem o landade vid 1300tiden på Landvetter där Rickard o Madde hämtade mig (och där jag köpte mig en julmust!Mums!)Lillebror öppnade dörren (mammi o pappi var på Maxi) o han fick chock nr1- grät som om någon dött o skrek o höll på.Jag gick upp o gömmde mig på mitt rum tills mamma o dom kom hem.Kom ner för trappan o sa "Hej"...o då var det dags för chock nr 1&2...Dom vart likadana så jag sa att om dom ska gråta så mycket så kan jag åka igen...Hoho.På kvällen blev det tacos m Linda,Emanuell o familjen.Söndagen blev det jeansshopping på 421 o kalasfirande hos FannyJögi.O idag måndag har jag varit på Coop o köpt tidsfördriv (böcker för tv är jag ovan vid!!!) o nu är jag nyss hemkommen från banken.

Jag vet inte vad som händer härnäst.Only time will tell som jag brukar säga.
Men hemma är jag.O når mig gör du på 0735412591

Puss