Min älskling <3

Har haft ett jobbigt samtal med min älskade ikväll.Och igår kväll.De senaste dagarna har faktiskt varit pain in the as för honom.De har haft någon slags "kontroll" av sin bas de senaste 6 dagarna och inför detta, typ när vi kom tillbaka från våran tid i Istanbul, så har han, hans chef och en "kollega" till jobbat från 0600 på morgonen, till 0200 på natten...Här om dagen jobbade min skatt från 0500 på tisdagsmorgonen till 0400 till onsdagsmorgonen, sov till 0800 och gick upp och arbetade till 0300 igen...Vet ni hur dåligt han mår?

Vet ni hur dåligt jag mår?Han är inte min Veysel som jag lämnade i Istanbul för någon månad sedan...Han är totalförändrad och jag veeet att allting handlar om militären men en tjej som befinner sig 3000 mil där ifrån och som överanalyserar allt kan inte låta bli att tänka "vad har jag gjort, varför är han arg på mig, varför fräser han åt mig"?...För att han är trött på skiten i militären men får inte lov att säga det till någon.Han får inte visa sitt missnöje utan skall bara svara "yes sir" på allt...Dem säger åt dig när du skall äta, vad du skall äta, när du skall sova, vart du skall sova...dem bestämmer när du skall duscha (de sätter på varmvattnet en viss tid o stänger sedan av det igen), dem bestämmer när du skall vara ledig eller snarare OM du får vara ledig och då hur lång tid du får vara ledig. Jag vet att det är jobbigt. Det förstår jag. Jag förklarar för honom att jag aldrig kan förstå VAD han går igenom, men jag kan förstå att det han går igenom är jobbigt...

Men tjej som jag är så kan jag inte låta bli att ifrågasätta...Ifrågasätta om han "tröttnat på mig med"...för det är så det känns när han svarar "mm, ja, hmmm, ok, no, I dont know what I will say" på princip allt man säger...Idag ifrågasatte jag kanske lite väl och vi bråkade, såklart. Idag när jag hela dagen mått piss över att vi är isär bråkade vi i telefon för första gången sedan jag vet inte när...idag när jag behövde hans stärkande ord som mest. Men jag har rätt att ifrågasätta, jag vet att jag har det fastän "han är det jääävligt svårt med militären, borta från sin dotter och familj och framförallt borta från hans frihet"...så måste jag också få må dåligt och undra om han "fortfarande älskar mig"...Det är inte det jag tvivlar på.Men vi har pratat varje dag i 15 månader om samma saker. Sagt samma meningar och användt samma ord 350 000 gånger.

Jag kan lova er att det inte finns så jättemycket nytt att prata om varje dag när bådas dagar ser likadana ut varje dag. Jag går till jobbet och kommer hem. Ibland tar jag tåget till stan o träffar någon kompis. Han vaknar tidigt och jobbar på kontoret. Ibland ser dem någon film. Jättespännande vardag vi lever, när båda bara väntar på att han skall göra klart militären. Vi tycker allt är superkul och skrattar varje dag åt något roligt. Inte.
Vi VILL JU INTE HA DET SÅHÄR HUR FAN SKALL VI DÅ KUNNA LE OCH LÅTSAS ATT ALLT ÄR BRA?

Jag vet att ett normalt förhållande, där man faktiskt äär tillsammans, inte heller innehåller tjo och tjim varje dag och skratt hit och skratt dit. Jag vet att man bråkar och tjaffsar och mår dåligt ibland. Men då är man i samma rum, i samma hus, i samma lägenhet...i samma land...Allt blir lättare om man är  i samma land. Man kanske tillochmed har en vardag ihop, där man ses på morgonen- äter frukost och går till varsitt jobb och ses sedan när man kommer hem igen...(drömscenario där man börjar o slutar samtidigt o iiiinte går om varandra men...)Man kollar en film och degar i soffan...man somnar brevid varandra och man vaknar brevid varandra. Jag lovar er att en sån liten sak är det jag önskar mig mest i julklapp.

Vi tjaffsade. Någon annan gubbe kom o tjaffsade på honom på andra sidan luren. Vi disskuterade det med. Och han avslutade samtalet med "Älskling I have to go its to cold here (dem höll på att städa allrummet o då är alla fönster öppna) and I can see this f*cking boy who I hate...Tomorrow we can talk about what we will do after army...Jag älskar dig skatt".....

.Jag försöker att vara stark jag försöker klara mig men sängen känns så stor här utan dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0