Uppfostran
I min värld, eller i min familj och krets i Sverige, så är nog uppfostran helt annorlunda mot många andras. Jag tror det iallafall. Sen kan jag inte säga vems som är rätt och vems som är fel sätt att uppfostra- förmodligen är det väl min som är fel eftersom det är jag som blir ledsen och besviken.
När jag var lite fick jag alltid lära mig att man alltid frågar alla sina vänner om man skall hitta på något om man är ett "gäng". Man bjöd inte bara några av tjejerna i klassen- man bjöd alla. Oftast alla killarna också. Bara för att det var uppfostran som var sån. Man frågade inte mamma om bara Ninni fick komma in och leka efter skolan utan man frågade om både Ninni och Louise fick komma in, kanske tillochmed Madde om hon var med från början.
Än i dag tänker jag likadant. Jag skulle aldrig lämna ute någon vän för en annan om "vän1" o jag inte skall prata privatigheter eller om någon av oss sagt orden "kan vi inte ses bara du och jag" vilket ibland händer, speciellt när man som jag bor borta några månader o sedan hemma några- då kan jag förstå att man vill ha egentid med dem som betyder allra mest.
Jag är kanske för snäll jag. Eller dum. Eller har helt enkelt fel uppfostran i ryggen.
