Semelvivis

I vår livstid har homosexuella i Sverige och delar av västvärlden fått uppleva förändringar som ingen kunnat drömma om.

Vi har vunnit frihet, respekt och möjligheten att leva våra liv som vi vill.

Det är resultatet av politisk kamp och personligt mod från oss som var med.

Samtidigt har hbtq-personer i många andra länder det värre än någonsin.

Vi läser om det dagligen i tidningar och på nätet. Vi blir förtvivlade och upprörda.

En rysk pojke som får knivar uppstuckna i anus, blir levande bränd och får huvudet krossat.

En lesbisk sydafrikansk kvinna som hittas i sitt hem brutalt våldtagen med halsen avskuren.

Irakiska bögar som klubbas ihjäl som djur, andra gånger har man limmat igen anus med superlim, tvingat dem att dricka laxerande medel så att de sprängts inifrån.

Homosexuella tonårspojkar i Iran som torteras och sedan hängs offentligt.

I många länder i Afrika och Mellan-östern fängslas, torteras och dödas man för att man är hbtq.

Inför OS i Sotji sprider Human rights watch en video där ryska nynazistiska grupper filmat övergrepp på homosexuella män, där bögar förnedras, misshandlas, får flaskor uppkörda i anus, tvingas säga att de förtjänar döden.

Går man till polisen vägrar de ta emot anmälan, för man har "sig själv att skylla".

Vi måste reagera. Vi måste handla.

Varför?

För att vi kan!

Det sägs att idrott och politik inte hör ihop.

Det är dumheter.

Naturligtvis hör idrott och politik ihop. Tror någon att Ryssland satsar alla miljarderna för att det är skoj att åka skidor?

OS i Sotji - liksom en gång OS i Berlin - fungerar som en furstekröning, ett manifesterande av makt, ett propagandaspektakel där alla tillresta deltagare förväntades spela med.

För Putin, precis som en gång förHitler, är OS ett personligt prestige- projekt.

Under invigningen i Berlin 1936 när atleterna paraderade förbi Hitlers tribun uppmanades alla att göra Hitlerhälsningen, och snart sagt alla lydde.

Det krävdes mod och civilkurage att säga emot, att inte lyda.

Eftervärlden har med rätta undrat hur man kunde vara så undfallande mot Hitler så länge. Att man så länge spelade med.

I sina memoarer "Laterna Magica" beskriver Ingmar Bergman hur han under en resa till Tyskland i ungdomen frågar sin värd-familj om han borde sträcka ut handen och säga Heil Hitler som alla andra och får höra att det vore ju det artigaste.

Under resan får han följa med sin familj till en Partidag i Weimar, och inför mötet med Hitler skriver Ingmar Bergman hur han blir förförd: "Jag skrek som alla andra, sträckte ut handen som alla andra, tjöt som alla andra, älskade som alla andra".

Det är lätt att tiga.

Det är lätt att vara artig.

Det är lätt att svepas med.

Och då måste vi påminna oss Martin Luther Kings ord:

"Den som accepterar ondskan utan att protestera mot den samarbetar i realiteten med den."

Det gäller IOK som tillåtit spektaklet i Sotji, det gäller varje idrottare som deltar i Putins OS, men det gäller också varje journalist som bevakar evenemanget, det gäller sponsorerna som stöttar det, tv-bolaget som sänder ut det, och det gäller dig och mig som sitter framför tv:n och tittar.

Detta är vad jag tror: Varje människa har ett ansvar både för sitt liv och hur hon lever det och för samhället hon lever i.

Att delta i Putins OS i Sotji är som att delta i Hitlers OS i Berlin. Hur ska eftervärlden döma dig om du inget sa och inget gjorde?

Saken är att det finns tydliga paralleller mellan utvecklingen i Ryssland och den i Tyskland.

Både Hitler och Putin tar makten efter halv-hjärtade och misslyckade försök till demokratisering. Båda "enar" sitt folk genom att av angripa redan från början marginaliserade grupper.

Båda utnyttjar utsatta minoriteter och skapar av dem "främmande andra" som demoniseras och utgör ett "dom" som motsats till det som är sunt och friskt tyskt respektive ryskt - ett "vi" nationen kan samlas kring.

Hitlers Tyskland och Putins Ryssland har vidare gemensamt att man förföljer de marginaliserade gruppernas organisationer, bötfäller dess aktivister, sprider propaganda om hur juden/bögen är ett hot mot barn.

I Ryssland ser myndigheterna genom fingrarna när nynazistisk pöbel misshandlar, förödmjukar, hånar, torterar och mördar enskilda - övergreppen filmas till och med och läggs ut på nätet till allmän beskådan.

Likadant skedde med judar, homosexuella och andra i 1930-talets Tyskland.

Nej, homosexuella förs inte till koncentrationsläger i Ryssland.

Man avrättas inte.

Det är sant.

Än.

Det är just det där lilla ordet. Än.

Det är det ordet som gör att vi måste slåss med näbbar och klor nu. Nu.

Det är det lilla ordet som gör att vi måste protestera och kämpa emot medan vi kan.

Medan "än" ännu går att förhindra.

För ärligt, vad ska vi annars säga till den eftervärld som en gång ska döma oss?

Att vi inte visste?

Att vi inte tyckte att det var så allvarligt?

Att idrott och politik inte hör ihop?

"Det fruktansvärda är inte de få onda människornas ondska utan de många goda människornas förlamande tystnad."

Medan festligheterna vid OS-invigningen i fredags prånglades ut över hela världen med en triumferande Putin i närbild arresterades en grupp hbtq-aktivister på Röda torget i Moskva.

Deras brott?

De sjöng den ryska nationalsången med regnbågsflaggor i händerna. 

// Jonas Gardell