Semelvivis

Ingen bebis här inte.

Det har bara gått 3 dagar men det har varit dom 3 värsta dagarna i mitt liv. Längtan är värre än när jag var ifrån Veysel och han var i militären. 

Allt är liksom färdigt. Rummet står klart, skötbordet är fyllt med blöjor och bilbarnstolen är monterad. Jag har inte bäddat med lakan i vaggan eller sängen för jag vill inte att det skall samlas massa damm- och nu känns det ju lika bra det.

Jag kan inte sluta tänka på det- har haft huvudvärk sedan i onsdags. Och då har det bara gått 3 dagar. Fatta om det skall gå 2 veckor.

Vågar inte ringa någon, inte minst mamma. Får ångest när telefonen ringer och jag måste svara- det känns som jag gör folk besvikna när jag tar upp telefonen. Ett sms till någon av mina närmsta vänner ger mig magknip för dom väntar och jag vet att varje "pling" får dom att med spänning och förväntan hämta telefonen.

Att gå hem till mamma och pappa är en mardröm- alla deras grannar sitter ute på altanerna och suckar besviket när jag kommer gåendes. "Meeen vad gör du häääär"?

Vi är dessutom inga "hitte-på" personer, Veysel älskar att sitta hemma o kolla på film och tanken på att åka till Kungsmässan eller FrölundaTorg får mig att må illa. Vet inte vad vi ska hitta på- allt kostar dessutom pengar, något vi måste spara på.

Frågade Veysel om jag inte skulle ringa jobbet och be om att få komma in extra bara för att ha nått att göra och samtidigt tjäna pengar. Nu när händerna är okej så varför inte liksom!?

Allt är pisstråkigt och det värsta är att det bara är 3 dagar. 3 dagar är ingenting att gå över.