Semelvivis

Det är märkligt, livet alltså. Ena stunden kan man gråta av lycka, andra sekunden kan man gråta av smärta. Du kan skratta av nervositet eller av glädje, du kan skrika av ilska eller av ångest. Lika snabbt som tårarna börjar rinna, lika snabbt kan dom stängas av igen...Man längtar hem, konstant, man gråter och gråter över att man saknar allt där hemma, speciellt vissa personer mer än andra. Man tänker på maten hemma, hur gott det skulle vara om man fick äta det man varit utan i 6 månader, tänk att få stoppa en fläskfiléebit i munnen, eller kunna öppna kranen och få dricka vattnet! Men så får man reda på att, "näe, nu får du åka hem", och hela världen rasar samman. Klockan stannar och gråten tränger upp i halsen, den stiger liksom vattennivån stiger i ett badkar och tillslut kan man nästan inte andas för vattnet är på väg att rinna över...Allt man tagit förgivet i 6 månader, allt som funnits omkring än ska bara försvinna. När man vaknar upp 2a november kommer man inte kunna flytta på gardinen som man gjort de senaste 3 månaderna och titta upp mot en knallblå himmel, man kommer inte kunna gå ut och äta frukost i flippflopp trots att datumet visar 10/10...