Semelvivis

Lovade ju att visa vad jag köpte för lillebrors presentkort. Vill inte packa upp nått ännu för det "ska kännas nytt" sen när bebus väl tittar ut.

Bäddset till vagnen och en tunnare "gallerfilt".

-längtar ihjäl mig-

...här om dagen fick jag panik sug efter kaffe. Huvudvärken hade satt igång och allt jag ville ha var kaffe. Jag har inte kunnat dricka kaffe sedan vecka 9 och jag som förr drack 3 koppar om dagen minst tyckte det var jättejobbigt! 

Kroppen har vant av sig vid att inte dricka kaffet men istället har jag druckit Cola, vilket jag egentligen inte vill för jag har klarat mig så länge utan den skiten i kroppen att det gjorde mig arg att jag ville ha Cola igen. 

Men så här om dagen- kom jag på att vi har en Tassimo liggandes och till den har vi lite godare kaffesorter som Caramell latte...provade en sån och till min glädje fick jag i mig en sån utan att må illa! Igår på jobbet provade jag också en latte- dessutom har jag aldrig gillat dom riktigt 100 men kors i taket så kunde jag dricka upp den med!

Det är faktiskt mest på morgonen jag saknar att dricka kaffe så jag tänker fortfarande bara hålla mig till 1 kopp då- jag vet att man inte ska dricka för mycket kaffe när man är gravid så 1 kopp om dagen kan förhoppningsvis hålla mitt begär stilla- äntligen morgonkaffe igen! 

Idag gick vi in i v17 och magen växer mer och mer- inte jättestor skillnad mellan veckorna än så länge- men hallå statistiken på appen säger "40,4% av graviditeten har passerat"...hur konstigt känns inte det? 16 dagar kvar till rul <3 

Mamma tyckte det var j o b b i g t att inte få handla. Jag sa tvärnej. Det är alldeles för tidigt! Jag köpte dock 1 påslakanset till vagnen - mest för att jag vet att det inte kommer finnas kvar senare i vår men också för att lillebror sagt åt mig att köpa något TILL bebus för presentkortet. Ska visa det nån dag. Köpte en liten vit filt också. 

Sen köpte jag nått som jag trodde jag skulle känna lite ångest över- men jag har användt den här i soffan nu och vi är redan bästa vänner. Jag tror dessutom att med mina smärtor i axlarna så kommer denna vara till stor hjälp i många lägen.

I fredags inbillade jag mig att jag kände bebus på insidan magen. Precis nedanför naveln kändes det som nått jag aldrig känt förut. Inte som en rap på g, eller fis för den delen heller. Liknande men mer som en vibration eller kittlande känsla än gaser. Alla vet hur gaser känns, magen liksom möblerar om lite- men så var det inte.

I går på morgonen när jag låg o morna mig i sängen kände jag det igen. Exakt samma känsla som i fredags. Och i morse kom det tillbaks så nu är både jag och Veysel övertygade att det är bebus som ger sig till känna där inne. HEELT UNDERBART och jag ler från öra till öra när jag lägger handen på magen.

Idag är det 17 dagar kvar till rul- som vi längtar! 

Mammas lilla kråka <3

Jag hade så gärna velat göra det speciellt. Slått in nån mugg eller haft en tröja på mig där det stod "bebus" eller liknande. Kanske bett om Olivias hjälp att ha en tröja där det stod "kusin" på. 

Så blev det inte. Jag mådde ganska illa i början av graviditeten- inte alla så som många av mina vänner mått men ändå. Och jag var trött- extremt trött. Och tröttheten slår ut trevligheten i mig så tillsammans med hormoner var jag inte direkt lyckan själv. 

Ökad aptit fick jag också. Speciellt om man jämför med mitt Viktväktande! Och så en lördag, när bara jag och Veysel var där för att äta tacos tyckte jag mamma satt och tittade på min magen 100 gånger. Och det kändes som hon följde varje tugga jag tog. Jag hade då vetat i 2 veckor att jag var gravid och det var dom 2 längsta veckorna i mitt liv. Jag HATAR att ljuga- framförallt för min mamma. Det kändes som jag inte kunde se henne i ögonen.

Jag vet att man inte ska se det som man ljuger men jag visste ju hur glad hon skulle bli så det kändes jättejobbigt att undanhålla det för henne. Veysel bad mig följa med ut på altanen medan han rökte- väl där ute sa han "Malin du måste berätta hon tittar på varje tugga du tar"...Vi bestämde oss för att jag skulle gå in o sätta mig i soffan och be dom om en "gruppkram" och då säga det på nått sätt.

Jag kommer in, sätter mig mellan mamma och pappa- lutar mig mot pappa först och säger att fy fan vad kallt det var ute, mamma om du lutar dig mot mig från andra hållet så blir jag nog varm. Dom tyckte nog jag var lite dum i huvudet men tja- hon lutade sig mot mig och jag kläcker ur mig "åh vad mycket värme mormor och morfar ger"...

Dödstyst. Helt blickstilla satt dom. Jag kände hur dom nästan slutade andas och pappa var den första som sa "vänta lite här- mormor & morfar?!"...

Sen kom mammas tårar. Hulkande stora glädjetårar samtidigt som hon bara log när jag sa "fast du har ju fattat det hur länge som helst- jag hade inte tänkt att berätta så här tidigt"...

På ett sätt hade jag velat säga det annorlunda. Med kanske Rickard & Madde där samtidigt. Men sen känner jag att det hade varit annorlunda om Veysels varit här, pratat svenska osv. Då hade vi nog gjort en grej av det hela. Men här i Sverige har vi bara mamma & pappa så att få berätta det i lugn och ro på ett mysigare sätt känner jag ändå var mer jag&Veysel.

Största lättnaden i mitt liv var att få ut dom orden ur min mun och det kändes som en sten som lättat från mitt bröst.

Torsdagen kom, jag skuttade glatt iväg till gynekologen och hoppades på ett ul.

Vi pratade om ditten och datten och tillslut säger hon "ja vill du så kan du få lyssna på hjärtat idag". 

Det är klart jag vill. Det är klart det är det mysigaste ljudet som finns. Men det var ju inte ett ul. Inte ens i närheten. Men tja- hjärtat slog för fullt och hen sparkade flera gånger där inne hörde man. Sån otrolig känsla.

I tisdags kom magen som ett brev på posten. Poff sa det så var den där och växer sig lite större för var dag som går känns det som. Så skönt! Jag har varit jätteorolig över att det inte ens känts hårt på magen och så i tisdags började det spänna och ha sig. Sen på kvällen när jag låg i soffan frågade Veysel "vad fan åt du till lunch"...

Mailade faktiskt bm bara för att fråga om det ens var möjligt- och hon skrev till svar att hen säkert gosat sig mot ryggen och nu har den flyttat fram. Inte en dag för tidigt tycker mamma!

(V16 på morgonen)

Ja jag var nervös- jag visste inte hur jag skulle göra. Hur jag skulle bete mig. Vad jag skulle säga. Hur jag skulle säga. 

Han visste att jag skulle till gyn för att ta cellprov- dom skickade information på massa olika språk (bla turkiska) som jag lät ligga framme för jag tyckte han minsann kunde läsa den. 

När han kom hem hade jag gjort fika och vi satte oss i soffan, med testet gömt bakom kudden, och vi började prata om dagen. Han frågade vad jag gjort och jag sa att jag ju hade varit för att ta cellprov och han frågade vad dom gjort och jag förklarade lite lätt. Sen sa jag "och så gjorde dom ett annat test också". Han tittade på mig och sa "okej?Och...?" 

När jag tog fram clearblue testet tittade han först på det och förstod nog inte riktigt. Och så la jag till- "ja, ett sånt här test"...Sen kom mina tårar och han säger "näääj" med ett leende på läpparna, skrattar och drar in mig i världens kram. Sen grät vi båda två. 

Han är så omhändertagande, fixar och grejar. Vill jag har äpple frågar han om han skall skala det först, vill jag ha granatäpple går han till Ica och handlar. Jag har haft 2-3 "psykbryt" och han lägger sig brevid mig och pussar mig på pannan- pratar och lyssnar. 

Vi är så glada. Vi lever i en liten bubbla och på torsdag 22/1 ska jag få gå och titta en extra gång på våran bebus.

<3

23/11- en måndag jag sent kommer glömma. Jag hade sen några veckor tillbaka haft nått som liknande mensvärk i tjejmagen men varit SÅ glad då det närmade sig "datumet då min mens brukade komma" (innan p-piller fick jag mens fr 20-27 av varje månad). Jag var överlycklig över att få känna mensvär igen! Haha- första tjejen som blir glad över mensvärk.

Iallafall- det var måndag och jag skulle till barnmorskan för att göra ett vanligt cellprov och först kvällen innan tänkte jag "tänk om det inte är mensvärk, tänk om jag är gravid. Men för att bli gravid måste man fått mens så nej Malin- det är bara mensvärk"...

Kom till mvc här i Lindome och bad barnmorskan vara lite varsam då jag "hade mensvärk". Självklart säger hon och vi börjar prata om att vi försöker, att jag slutat med ppillrerna för en månad sedan ca och att jag med spänning väntar på mensen. 

Då säger hon "men man måste inte få mens innan man blir gravid, det är väldigt vanligt att man inte får det faktiskt"...O pratar vidare. Men dom orden ekar i mitt huvud samtidigt som hon säger "är du säker på att du har mensvärk?" Vad vet jag? Jag har inte haft mens på 7 år så hur ska jag kunna veta exakt hur mensvärk känns? Än mindre veta skillnaden på mensvärk och gravidvärk!!? 

"Har du gjort nått test?" Nej- eller ett direkt efter jag slutade med ppillrerna för jag hoppades lite för mkt men efter det bestämde jag mig för att inte köpa test efter test för jag vill inte att det sätter sig i huvudet. Jag ville vänta tills mensen kommit igång. Dessutom kostar test massa pengar.

"Du vet att du får göra gratis här? Vi kan göra ett nu om du vill så vet du ju om du står på 0?!" ALLVARLIGT- HON KAN JU INTE SE GENOM ATT TITTA MED BLOTTA ÖGAT ATT JAG ÄR GRAVID tänkte jag samtidigt som en bubblande lycka börja sjuda i huvudet. LUGNA DIG MALIN-DET FINNS INGEN CHANS ATT HON KAN HA SETT DET. 

"Jag säger till tjejen i receptionen att göra iordning ett test"...

Fick en mugg och blev visad till toaletten. Leendet o nervositeten var total samtidigt som tanken "nej hon kan inte ha sett det" ekade i huvudet. Ute från toaletten ropar receptionisten på den barnmorska som hjälpt mig, hon kommer och säger "jag vill se hur hon går till väga det var så länge sedan jag såg ett gravtest"...Jo tjena tänkte jag- hur många gravtest har hon inte sett i sina dagar. Dom tog min mugg, bad mig sätta mig ner och gick in i ett rum brevid.

"Oj vad fort det pluset kom" hör jag inne från rummet. PÅ SJUKHUSET BETYDER PLUS NEGATIVT PÅ SJUKHUSET BETYDER PLUS NEGATIVT- ekade i mitt huvud.

"Ja men vi måste vänta 3 minuter"säger receptionisten och båda kommer ut utan att röra en min.Receptionisten börjar ta mina uppgifter och äggklockan ringer och hon vänder sig mot mig och frågar "Vad vill du att det ska visa?" 

ETT PLUS SÅKLART!!! 

"Ja men då ska vi inte hålla på det längre, grattis Malin du ska bli mamma"...

Och där kom tårarna. Jag grät så jag skakade. "Du gråter väl av glädje?" frågade dom om och om igen...JAAAA JAAA SÅKLART!!! Linda var den första jag ringde. Veysel jobbade och sånt här berättar man inte på telefon. Jag var i chock. Hemma väntade ett clearblue- jag köpte ett pkt med 2 tester i där direkt efter jag slutade med ppillrerna och någonstans trodde jag inte på deras test. 

Så jag gjorde det- testade mig igen. 

Dessutom ville jag använda det för att visa Veysel...

Ja mina vänner- här har ni mig. Eller oss. Vi är nu mera 2 som skriver denna blogg. Jag och bebus. Än så länge än bebus väldigt liten och allting känns hopplöst nytt och långt bort men det finns ett hjärta där inne i min mage och jag o Veysel är så glada och förväntansfulla.

Idag gick jag in i v 15 och bebus är enligt appen 9-10 cm lång och väger ca 50 gram. 

Jag har mått extremt bra, oförskämt bra- tillochmed oroväckande bra. Lite illamående någon dag här och där men jämfört med mina vänner så kan man inte ens säga att jag mått dåligt. Där emot har jag under senaste tid blivit mer illamående på kvällen efter middagen men det tror jag beror på att mina tarmar inte fungerar som dom borde. 

Jag har sedan tidigt i graviditeten haft jätteproblem med magen, långt innan jag ens visste om det så satt Veysel och jag o googlade "förstoppning" för jag hade så ont i magen. När orden "tidigt graviditets tecken" kom upp samtidigt ryckte jag på axlarna. Jag hade ju precis slutat med ppillrerna och mensen hade ju inte ens kommit efter nästan 7 års uppehåll (hade knappt någon mens under tiden jag åt Cerazette) så att jag hade magproblem berodde ju knappast på graviditet.

Tog ett gravtest kanske bara någon vecka efter vi slutat med Cerazette för "jag kände på mig nått", vilket såklart visade negativt men det var fortfarande inget jag såg som förvånande.

Vi, framförallt jag, längtade extremt efter att få ett pluss trots att jag kunde höra mig själv tänka "mensen måste komma igång först"...Men...