Semelvivis

Jag hade så gärna velat göra det speciellt. Slått in nån mugg eller haft en tröja på mig där det stod "bebus" eller liknande. Kanske bett om Olivias hjälp att ha en tröja där det stod "kusin" på. 

Så blev det inte. Jag mådde ganska illa i början av graviditeten- inte alla så som många av mina vänner mått men ändå. Och jag var trött- extremt trött. Och tröttheten slår ut trevligheten i mig så tillsammans med hormoner var jag inte direkt lyckan själv. 

Ökad aptit fick jag också. Speciellt om man jämför med mitt Viktväktande! Och så en lördag, när bara jag och Veysel var där för att äta tacos tyckte jag mamma satt och tittade på min magen 100 gånger. Och det kändes som hon följde varje tugga jag tog. Jag hade då vetat i 2 veckor att jag var gravid och det var dom 2 längsta veckorna i mitt liv. Jag HATAR att ljuga- framförallt för min mamma. Det kändes som jag inte kunde se henne i ögonen.

Jag vet att man inte ska se det som man ljuger men jag visste ju hur glad hon skulle bli så det kändes jättejobbigt att undanhålla det för henne. Veysel bad mig följa med ut på altanen medan han rökte- väl där ute sa han "Malin du måste berätta hon tittar på varje tugga du tar"...Vi bestämde oss för att jag skulle gå in o sätta mig i soffan och be dom om en "gruppkram" och då säga det på nått sätt.

Jag kommer in, sätter mig mellan mamma och pappa- lutar mig mot pappa först och säger att fy fan vad kallt det var ute, mamma om du lutar dig mot mig från andra hållet så blir jag nog varm. Dom tyckte nog jag var lite dum i huvudet men tja- hon lutade sig mot mig och jag kläcker ur mig "åh vad mycket värme mormor och morfar ger"...

Dödstyst. Helt blickstilla satt dom. Jag kände hur dom nästan slutade andas och pappa var den första som sa "vänta lite här- mormor & morfar?!"...

Sen kom mammas tårar. Hulkande stora glädjetårar samtidigt som hon bara log när jag sa "fast du har ju fattat det hur länge som helst- jag hade inte tänkt att berätta så här tidigt"...

På ett sätt hade jag velat säga det annorlunda. Med kanske Rickard & Madde där samtidigt. Men sen känner jag att det hade varit annorlunda om Veysels varit här, pratat svenska osv. Då hade vi nog gjort en grej av det hela. Men här i Sverige har vi bara mamma & pappa så att få berätta det i lugn och ro på ett mysigare sätt känner jag ändå var mer jag&Veysel.

Största lättnaden i mitt liv var att få ut dom orden ur min mun och det kändes som en sten som lättat från mitt bröst.