Semelvivis

Ja jag var nervös- jag visste inte hur jag skulle göra. Hur jag skulle bete mig. Vad jag skulle säga. Hur jag skulle säga. 

Han visste att jag skulle till gyn för att ta cellprov- dom skickade information på massa olika språk (bla turkiska) som jag lät ligga framme för jag tyckte han minsann kunde läsa den. 

När han kom hem hade jag gjort fika och vi satte oss i soffan, med testet gömt bakom kudden, och vi började prata om dagen. Han frågade vad jag gjort och jag sa att jag ju hade varit för att ta cellprov och han frågade vad dom gjort och jag förklarade lite lätt. Sen sa jag "och så gjorde dom ett annat test också". Han tittade på mig och sa "okej?Och...?" 

När jag tog fram clearblue testet tittade han först på det och förstod nog inte riktigt. Och så la jag till- "ja, ett sånt här test"...Sen kom mina tårar och han säger "näääj" med ett leende på läpparna, skrattar och drar in mig i världens kram. Sen grät vi båda två. 

Han är så omhändertagande, fixar och grejar. Vill jag har äpple frågar han om han skall skala det först, vill jag ha granatäpple går han till Ica och handlar. Jag har haft 2-3 "psykbryt" och han lägger sig brevid mig och pussar mig på pannan- pratar och lyssnar. 

Vi är så glada. Vi lever i en liten bubbla och på torsdag 22/1 ska jag få gå och titta en extra gång på våran bebus.

<3