Varning för långt inlägg!
Här är min resa, dag för dag.
Lördag 26/12 2009: Sa hejdå till pappi o lillebror på Landvetter strax efter 1200, planet mot Istanbul skulle avgå någongång efter 1300...Rejält nervös över att mellanlanda i Istanbul vart jag o jag satt nästan o grät pga ångesten jag hade. Dessutom konstaterar jag att planet från Göteborg är försenat, så jag kommer ha ännu mindre tid på mig i Istanbul...Hjälp.Brevid mig sitter en blond svensk tjej, o när vi ska börja boarda planet så tar jag mod till mig o frågar henne vart hon ska någonstans- "Istanbul"...erm ja men ska du vidare? "Antalya"...Tack gode gud! Dock skulle jag med 1910 planet, medans hon bokat in 2210...Jaja, hon lovar mig att visa vägen ändå- för vad ska hon göra där?Vårat plan skulle landat 1730 någonting o jag skulle ha ca 1timma o 40minuter på mig i Istanbul- jag hade 20 minuter när jag väl landade. Jag, o min nya vänn Josefin sprang hela vägen- o fick vänta alldeles förlänge i kön där jag ska få mitt nya boardingkort (eftersom Landvetter inte gav mig båda- fråga mig inte varför!) o jag missar därför planet 1910...Inte allt för sorligt då dom bokar in mig på 2210 med plats brevid Josefin...Vi hittar lediga bänkar o sätter oss o degar lite, samtidigt som jag ringer Veysel för o berätta att jag är sen.Han ringer i sin tur till snubben som ska hämta oss från flygis, som medelar att "Ehhh jag kan inte komma för jag måste jobba..."IDIOT!Blir arg o Josefin undrar vad som hänt..."Inga problem, jag ringer min kille o säger att ni måste åka med oss- vi bor ju ändå i Alanya o ni ska till Manavgat!" Tack underbara du! Vi kommer fram, får våra väskor- o så ringer jag Veysel igen..."Vi är där man får väskorna"...erm det är jag med men jag såg ingen Veysel...För dom var på fel terminal. Men när Josefins pojkvän väl kommit till flygis så har Veysel o hans vänn hunnit promenera tillbaka till oss o vi hämtar upp dom på vägen.Dom släpper av oss mitt på motorvägen, o vi traskar vidare till kompisens lägenhet för o hitta nästa överraskning...sängen som vi skulle sova i vart upptagen av ägaren till den.Dock hade ägaren 2 nätter tidigare befunnit sig i Konya, o sagt till Veysel att han inte kommer hem för om en vecka...Jaja, ut o äta soppa så jag orkade tänka o sedan vidare för att leta reda på ett hotell...Veysel visste ett som det inte vart så långt till, o tja...jag var äcklad bara av att stå utanför det, men jag var så trött att jag inte orkade bry mig.
Söndag 27/12 2009: Vi vaknade 0900, men somnade om o sov till 1000- traskade till Veysels kompis lgnh o hämtade min väska, tog dolmusen till Otogar- vidare till Antalya o sedan 1 timmas väntande där på bussen som skulle ta oss till Veysels hemstad Burdur.3½ timme ungefär tog den bussturen o jag var så nervös att jag höll på att kissa ner mig! Men varför?Mammsen pussade o kramade på mig i 20 minuter kändes det som, o hans gamla gamla mormor (98 år!) grät o skrattade på samma gång...Sikken söt tant!Vi åt, dock åt jag extremt lite för sjävla grejen att sitta på golvet o dela mattallrik med människor jag inte känner får mig att tappa matlusten.Klockan blev 1930 o bussen mot Malatya, den stad där Veysel i morgon ska få sin operation o dessutom är född i fick jag reda på igår samt att mammans släkt är där ifrån, rullade förbi huset o plockade upp oss (eftersom hans mormor är så gammal o kan knappt gå) ut längs vägkanten.Jag sov i princip nästan hela vägen o tur var väl det för annars hade dessa 16 timmarna tagit kol på mig!
Måndag 28/12 2009: Vi vart framme vid otogar i Malatya vid 1030 på morgonen, där blev vi mötta av Veysels ena mobro som följde med oss hem till den andra mobron som vi skulle bo hos dessa dagarna. Det blev genast bråk om vart vi skulle bo, eftersom alla i släkten vill ta hand om oss!Men vi bestämde att dom hade bäst plats hos den vi hade bestämt från början så vi stannade där.Jag, Veysel o hans sköna kusin tog en promenad till Malatya Park- ett nybyggt shoppingcenter o jag fick syn på det bästa någonsin- en vanligt sitt-toalett! Det är nämligen så, att i Turkiet finns något som vi kallar "Turktoa", det är en slags annordning som består av ett hål ner i golvet, fast ändå är det som inklätt i porslin...med avstamp för fötterna.Både Veysels familj i Burdur o i den lägenhet vi skulle bo i, har sånna toaletter...Inte direkt en Svensson flickas dröm! Men, Malatya Park hade en vanlig hederlig toa...Thank God for that!Resten av dagen satt vi mest o kollade på tv o drack cay (te) med släkten o på kvällen kom den andra mobron tillbaka med frugan o barnen o vi åt middag o drack mera cay. Det blev lite bråk o helt plötsligt kommer Veysels mamma ut från vardagsrummet skrikandes i telefonen, Veysel tar telefonen o sen säger han bara till mig "Jag kommer sen skatt, dont worrie"...O så lämnade han mig, ensam med 5 kusiner, mormor o svägerskan...o inte någon pratar engelska. Tack. Jag frågar iaf på min dåååliga turkiska vart jag ska sova- o går o lägger mig...klockan vart ändå runt 0000 så jag var inte jättepigg heller. (Det visade sig vara en annan släkting som säger att Veysels familj gömmer undan hans fru som varit borta i 2 veckor- o Veysel m familj är extremt arga o trötta på att han ringer o anklagar dom för detta o åkte dit för o prata med honom) Var väl inte den bästa starten på min vistelse i Malatya o tja...jag vet inte, men jag o Veysel var inte så bra vänner under tisdagens start om man säger så.
Tisdag 29/12 2009: Vi åkte tidigt till sjukan, där Veysel ska få sin operation, eftersom dom sagt att han ska läggas in men han måste ta lite prover först.När vi kommer dit får vi vänta i kanske 30 minuter på att han ska få gå in hos läkaren o få reda på vilka prover han måste ta innan operationen. Sagt o gjort, läkren säger att det ända nya vi behöver på dig är en röntgen över din överkropp (varför när han ska operera armen?) o sen när du gjort den så kom hit igen...Vi går upp o kollar röntgen med en gång, men erm...nummret var på 190- o Veysels nrlapp blev 380...Vi kommer i morgon igen. Den här dagen var den värsta för mig, jag ville bara hem- inte för att någon var otrevlig utan för att jag bara kände att inget kommer bli bra utav att jag är här. Veysels ska läggas in, o jag fick inte alls sova på sjukhuset som läkren först lovat. Jag skulle alltså vara tvungen att åka ifrån Veysel vid 1800 på kvällen o sedan sitta i ett hus, där ingen kan prata med mig, tills dagen där på när jag kan åka tillbaka till sjukhuset. Veysel pratade inte med mig, o förklarade vad läkaren sagt eftersom han pratade med sin mamma o antog att jag förstod- inte vet jag, men allt bara kände fel. Ringde hem till mamma som pratade med mig, o sa att jag måste prata med Veysel annars blir allt bara fel...Åt gjorde jag inte heller för att jag var rädd för att behöva andvända "turktoan" alldeles för mycket o alla vet att äter man inte, så får man inte energi...o har man ingen energi- så är ingenting bra. Jag o Veysel pratade i 2 timmar o han lovade att prata mer med mig, översätta o greja, eftersom turkar är väldigt väldigt bra på att sitta o titta/peka/skratta på/åt en o det var verkligen något utav det otrevligaste jag varit med om!Efter att vi pratat, gick vi ut o åt kvällsmat- o redan då kändes det bättre.
Onsdag 30/12 2009: Back at the hospital.Upp till röntgen...ta ett nr, ner till läkaren o fråga om han inte ska lämna blodprov också,efter att jag tyckte det vart konstigt att läkaren inte sagt ngt om det..."Jo just det"Jag frågade Veysel om vi inte kunde få en lista på allt som skulle bli gjort så vi slapp få nya saker varje dag, det fick vi...Ner till blodprovs avdelningen- ta ett nr...Veysel sprang mellan båda avdelningarna för o kolla så han inte missade något...2 nr efter att han tagit blodprov blev det hans tur på röntgen...Efter röntgen blev det EKGmottagningen i källaren o sedan ytterligare en röntgenbild på hans arm, dock på en annan avdelning där det inte vart lika lång kö.
Torsdag 31/12 2009:Ännu en frukost på sjukhuset, upp till röntgen för o hämta plåtarna- på armen.O sedan vänta 1 timma för att komma in till läkaren för o säga att nu är allt klart- när ska jag opereras? "Vi ringer dig." Men hallå?! Dom sa kom på tisdag o få din operation...Idag vart det torsdag...Va fan. "Dessutom ringer vi oftast in patienter på tisdagar, så vi ringer dig troligtvis senast onsdag nästa vecka"...Min första tanke- hur i helvete ska ja hinna med planet lördag den 9/1 när vi är ungefär 17 timmar från flygplatsen?! Även om Veysel får operationen på måndagen så är det kotroller o undersökningar efteråt...Vi pratade om att jag skulle flyga direkt från Malatya till Istanbul men skulle du bli tvungen att vänta i över 11 timmar på Istanbuls flygplats- inte så lockande. Jag kom på ett bättre förslag- bara jag får tag på Jessica. Efter MYCKET om o men så fick pappa tag på Jessicas mammas granne, som kunde ge nummret till Jessicas mamma som i sin tur kunde ge, dock fel, nummer till Jessica...Tur att jag fortfarande hade Yusufs nr i min svenska telefon o tur att han fortfarande använde sig utav samma! Nyår var det tydligen den här dagen, något som inte märktes av allt o jag var, o är fortfarande, extremt besviken o ledsen över våran första nyår tillsammans då vi satt o kollade på tv när klockan slog 0000- vi fick en bit tårta var o det blev två pussar på kinden...o några tårar i rummet intill föll på mina kinder då jag insåg att vi precis tillbringat våran första nyår ihop i totalt "ointressanhet"...Veysels mobro kom hem o drog med sig Veysel, o tro mig han sa emot tills hans mobro blev sur o började skälla på honom (full) till någon granne där dom satt o drack öl tills småtimmarna...Mitt svenska nyår, då vi är 1 timme före nere i Turkiet, tillbringade jag i rummet intill pratandes med mamma medans jag försökte att hålla min röst i shack så hon inte skulle höra hur mycket jag grät.Men nu är nyår över- o helt ärligt vet jag inte ens om den har varit.
Fredag 1/1 2010: Vi vart hos någon kusin o hälsade på, tog ett besök till Malatya Park så vi kunde gå på toa, då Veysel inte tycker om att gå på toa där det är mycket folk...Efter det åkte vi in till stan där vi bokade min biljett till Alanya, 20 timmar med buss på tisdagen den 5/1...
Lördag 2/1 2010: Vet faktiskt inte vad vi gjorde-- var nog inne i stan o åt kebab tror jag o sedan på kvällen gick vi till mobro nr2 o åt värsta måltiden o drack rakii...Klockan blev så mycket att vi sov över, o vilken lycka! Jag som annars sovit i en hård sliten bäddsoffa i samma rum som den gamla mormorn på 98 år som låg o "ojade"sig hela nätterna fick sova i dubbelsäng- alldeles ensam...Underbart!
Söndag 3/1 2010: Vet faktiskt inte vad vi gjorde!
Måndag 4/1 2010: Vaknade seeent o åkte in till stan för o hämta min resväska som jag lämnat kvar i Burdur eftersom vi från början bara skulle stanna i Malatya 5 dagar...hade då plockat ut lite kläder o lagt i min lilla väska eftersom jag tyckte det var onödigt att släpa allt på bussen...Fick betala för o skicka väskan med express...per kg...o på lappen som satt på väskan så jag när vi kom hem att det stod att min väska vägde 39.7kg...Omöjligt eftersom när jag flög vägde den 18.2kg o nu hade jag faktiskt plockat ut nästan hälften av grejorna! Veysel var där igår o fick faktiskt tillbaka pengarna då han tagit med sig papper från TurkishAirlines där det stod att väskan inte ens får väga mer än 20kg o med övervikt inte får lov att tas mer än 32kg...Så de så!På kvällen/natten satt jag o Veysel i rummet intill o disskuterade våran framtid, vad vi båda vill o inte vill. O vi kom fram till att vi vill så mycket likadant samma att ingenting kan bli fel, sålänge vi båda två pratar o vågar säga vad vi vill. Jag älskar den här killen så det gör ont i hela mig, även om han inte tänker byta några bajsblöjor:D
Tisdag 5/1 2010: Vi vaknade sent, runt 1100 o intog rummet intill för o packa min grejer.O för att gråta- en väldans massa. Ni som känner mig vet hur dålig jag är på att säga hejdå o så var det denna gången med. Jag packade klart, vi gick till BIM för o köpa lite färdgott till mig o efter 1300 sa jag ett tårfyllt hejdå till svägerska, svägerska, mamma o mormor...alla tanterna grät o jag med. Vi fick vänta 10 minuter på dolmusen som tog oss till otogar där vi fick vänta ungefär 45 minuter på att min buss skulle komma...Sen sa vi hejdå, igen...o nu gråter jag...Igen. Jag saknar dig. O bilden av när han står utanför bussfönstret o pekar på mig, o sedan på sitt hjärta...får mig att skaka av gråt även nu.Vi syns inte igen förrän i mars/april...tidigast. O det gör ont, så jääävla ont...Men vi båda vet att vi båda två kommer träffas igen då, o vara starkare än någonsin...Det bara måste vara såhär just nu- men ändå önskar jag att du var här. Bussresan var en upplevelse, eftersom jag åkte på dagen denna gången fick jag se otroliga vidder breda ut sig utanför rutan o tja- 20 timmar ensam i en buss gav mig tid att tänka på allt...speciellt oss o min framtid i Turkiet- o jag har bestämt mig för en sak...Jag kommer stanna där.
Onsdag 6/1 2010: Efter att fått byta buss i Antalya, trots att vi bokat direkt buss till Alanya, så var jag framme på otogar i Alanya runt 1030 tror jag- där en uppraggad Jessica mötte mig. Kändes overkligt att träffas igen, men oj va jag kände att jag slappnade av så fort jag såg henne. Nått roligt som inträffade där redan på otogar var när busschauffören tog fram min resväska från lastutrymmet så stod där även en banankartong med (levande)duvor i o han tar fram den o räcker den mot mig o frågar om den är min...Haha va?! Nej tack. Jessica som blivit uppraggad av någon snubbe på otogarn vart glad, men jag hoppas lite av glädjen var över att få träffa mig igen.Hoho. Vi åkte hem med bussen, att lyfta på väskan var dock ett skämt o busschauffören bara skrattade åt mig o Jessica. Av igen vid Maren, o sedan den välbekanta promenaden till deras lägenhet- där blev det frulle (Risgrynsgröt o kaviar macka!!!) o en efterlängtad dusch i en normal dusch med duschslang o varmvatten ifrån ledningarna. Hos Veysels släkt i Malatya har dom inge varmvatten, utan 1 gång i veckan värmer dom upp en slags kamin o den dagen är det allmän dusch dag. Annars värmer dom vatten i en kastrull om du vill tvätta håret. Efter duschen tog vi en promenad till ett fik med lekplats där vi drack en kaffe o pratade lite...Attish sprang av sig bland de andra barnen o åt sin toast med ögonen på katten.
Torsdag 7/1 2010: Solen steker i Alanya! Jag menar det var 18 grader redan på morgonen när vi åt frukost vid 1000 tiden! Så ut med vagnen, dock har någon (läs Yusuf) vant Atakan att bli buren när man är fler än 1 som är ute o går med honom...Så jag o Jessica bråkade med honom hela vägen till cafét i princip, men han somnade stax innan vi var framme. Sedan på kvällen tog vi på oss party skorna, eller okej då vi kladdade på lite ny mascara o sedan gick vi till EV o tog ett glas vin, eller 4, tillsammans med en annan svensk/turk tjej. Det var trevligt att komma ut lite, o vi var hemma igen vid 0100 tiden. Precis lagom.
Fredag 8/1 2010: Sov ut! Sov till 1000 säkert...om inte mer! Men jag hörde Jessica, o speciellt Atakan i bakgrunden hela tiden..."Iaaa Iaaa"...För han visste att jag sov i hans rum, men pappa Yusuf sa till honom att han inte fick gå in där för jag sov...Att han kallar mig "Iaa" beror på att Jessica har en annan kompis som heter Mia, o det är fler som heter Malin så han kallar alla han inte vet vad dom heter för "Iaa"...senare under dagen blev det "Ida.."jaja- kärt barn har många namn! Återigen stod solen högt på himlen o vi mötte upp Malin på ett café där det blev frukost o kaffe o massa pratandes eftersom även Pia vart med o hon nyss kommit hem från Sverige.Trevlans.Sedan tog vi oss en promenad ner till hamnen där jag sprang efter en väldigt sprallig Atakan som höll show för alla som satt på bänkarna.Tänk att en sån söt unge kan bråka så mycket när han måste sitta i vagnen!Men gud vad jag älskar det barnet.Hans ögon o SKRATT...oj oj oj säger jag bara.Snart springer han i hamnen igen, dock ensam med Malins son Emre o jagar turisterna o ni vet, han kan glänsa för han kan både svenska, turkiska OCH engelska...dom pojkarna blir farliga! Vi promenerade hem, åt lite middag o senare på kvällen var det dags för Jessica att sova- vi kramades hejdå o jag la mig på soffan o sov till 0000 då min chaufför hämtade mig o vi begav oss till flygplatsen. Var framme vid 0200, bara att vänta tills klockan blir 0500 o incheckningen börjar...Veysel hade dock gått o lagt sig vid 2000 o ställt klockan på 0200 så vi kunde prata i telefonen...han ville inte att jag skulle vara ensam.Söt.Vi pratade tills klockan blev 0340 o sen la jag mig tillrätta på en bänk o sov tills klockan pep 0515...
Lördag 9/1 2010: Checkade in min väska, o fick två (!) boardingkort till flyget från Antalya o från Istanbul...Vi kom iväg från Antalya på utsatt tid o jag mötte ett gäng glada tanter på flygplanet som även dom skulle till Göteborg från Istanbul med 1010 planet...Lycka!Vi tog följe, o jag säger bara att om man har bråttom första gången man ska byta flyg i Istanbul så kommer man aldrig hinna...Men vi tog det lungt, o tanterna som knappt kunde engelska frågade en värd som visade dom till tullen- men jag som kunde liite mer engelska frågade efter passkontrollen av en annan värd o hon pekade bara rakt fram så vi tog en chansning...Dom ville dock shoppa på taxfreen så jag sa att "följ bara den här skylten så hittar ni till gaten"...Jag gick före, satte mig med iPoden o kunde äntligen slappna av ordentligt...Tanterna kom tillslut dom också. Dock var planet lite sent men vad gjorde det när jag visste att jag skulle hinna med det?! Var hemma i Göteborg igen vid 1320 o väskan kom nästan först på rullbandet...Där tog min resa slut. Men alla minnen, alla dagar med Veysel o de soliga dagarna med världens bästa Jessica (o son o man) kommer finnas kvar- det var ingen vanlig semesterresa, o inte heller en vanlig Turkiet upplevelse.
Jag har lärt mig massivs under dessa dagarna, som man inte tror att man kan lära sig- men Turkiet är ett heeelt annat land- ingenting är någonsin det samma som i Sverige (jag veet "No shit") o det som vi tar förgivet här, som tex hela vägar, tar dom som lyx där...Att dela 1 vattenglas på 7 personer är inte alls ovanligt, medans för mig ses som något bland det ohygieniska som finns...Men, det är där jag valt att förälska mig o det är där jag valt att leva mitt liv...Då får jag någongång ibland rätta mig efter deras kultur utan att på något sätt ändra vem jag är. O för kärleken gör man väl allt.
Lördag 26/12 2009: Sa hejdå till pappi o lillebror på Landvetter strax efter 1200, planet mot Istanbul skulle avgå någongång efter 1300...Rejält nervös över att mellanlanda i Istanbul vart jag o jag satt nästan o grät pga ångesten jag hade. Dessutom konstaterar jag att planet från Göteborg är försenat, så jag kommer ha ännu mindre tid på mig i Istanbul...Hjälp.Brevid mig sitter en blond svensk tjej, o när vi ska börja boarda planet så tar jag mod till mig o frågar henne vart hon ska någonstans- "Istanbul"...erm ja men ska du vidare? "Antalya"...Tack gode gud! Dock skulle jag med 1910 planet, medans hon bokat in 2210...Jaja, hon lovar mig att visa vägen ändå- för vad ska hon göra där?Vårat plan skulle landat 1730 någonting o jag skulle ha ca 1timma o 40minuter på mig i Istanbul- jag hade 20 minuter när jag väl landade. Jag, o min nya vänn Josefin sprang hela vägen- o fick vänta alldeles förlänge i kön där jag ska få mitt nya boardingkort (eftersom Landvetter inte gav mig båda- fråga mig inte varför!) o jag missar därför planet 1910...Inte allt för sorligt då dom bokar in mig på 2210 med plats brevid Josefin...Vi hittar lediga bänkar o sätter oss o degar lite, samtidigt som jag ringer Veysel för o berätta att jag är sen.Han ringer i sin tur till snubben som ska hämta oss från flygis, som medelar att "Ehhh jag kan inte komma för jag måste jobba..."IDIOT!Blir arg o Josefin undrar vad som hänt..."Inga problem, jag ringer min kille o säger att ni måste åka med oss- vi bor ju ändå i Alanya o ni ska till Manavgat!" Tack underbara du! Vi kommer fram, får våra väskor- o så ringer jag Veysel igen..."Vi är där man får väskorna"...erm det är jag med men jag såg ingen Veysel...För dom var på fel terminal. Men när Josefins pojkvän väl kommit till flygis så har Veysel o hans vänn hunnit promenera tillbaka till oss o vi hämtar upp dom på vägen.Dom släpper av oss mitt på motorvägen, o vi traskar vidare till kompisens lägenhet för o hitta nästa överraskning...sängen som vi skulle sova i vart upptagen av ägaren till den.Dock hade ägaren 2 nätter tidigare befunnit sig i Konya, o sagt till Veysel att han inte kommer hem för om en vecka...Jaja, ut o äta soppa så jag orkade tänka o sedan vidare för att leta reda på ett hotell...Veysel visste ett som det inte vart så långt till, o tja...jag var äcklad bara av att stå utanför det, men jag var så trött att jag inte orkade bry mig.
Söndag 27/12 2009: Vi vaknade 0900, men somnade om o sov till 1000- traskade till Veysels kompis lgnh o hämtade min väska, tog dolmusen till Otogar- vidare till Antalya o sedan 1 timmas väntande där på bussen som skulle ta oss till Veysels hemstad Burdur.3½ timme ungefär tog den bussturen o jag var så nervös att jag höll på att kissa ner mig! Men varför?Mammsen pussade o kramade på mig i 20 minuter kändes det som, o hans gamla gamla mormor (98 år!) grät o skrattade på samma gång...Sikken söt tant!Vi åt, dock åt jag extremt lite för sjävla grejen att sitta på golvet o dela mattallrik med människor jag inte känner får mig att tappa matlusten.Klockan blev 1930 o bussen mot Malatya, den stad där Veysel i morgon ska få sin operation o dessutom är född i fick jag reda på igår samt att mammans släkt är där ifrån, rullade förbi huset o plockade upp oss (eftersom hans mormor är så gammal o kan knappt gå) ut längs vägkanten.Jag sov i princip nästan hela vägen o tur var väl det för annars hade dessa 16 timmarna tagit kol på mig!
Måndag 28/12 2009: Vi vart framme vid otogar i Malatya vid 1030 på morgonen, där blev vi mötta av Veysels ena mobro som följde med oss hem till den andra mobron som vi skulle bo hos dessa dagarna. Det blev genast bråk om vart vi skulle bo, eftersom alla i släkten vill ta hand om oss!Men vi bestämde att dom hade bäst plats hos den vi hade bestämt från början så vi stannade där.Jag, Veysel o hans sköna kusin tog en promenad till Malatya Park- ett nybyggt shoppingcenter o jag fick syn på det bästa någonsin- en vanligt sitt-toalett! Det är nämligen så, att i Turkiet finns något som vi kallar "Turktoa", det är en slags annordning som består av ett hål ner i golvet, fast ändå är det som inklätt i porslin...med avstamp för fötterna.Både Veysels familj i Burdur o i den lägenhet vi skulle bo i, har sånna toaletter...Inte direkt en Svensson flickas dröm! Men, Malatya Park hade en vanlig hederlig toa...Thank God for that!Resten av dagen satt vi mest o kollade på tv o drack cay (te) med släkten o på kvällen kom den andra mobron tillbaka med frugan o barnen o vi åt middag o drack mera cay. Det blev lite bråk o helt plötsligt kommer Veysels mamma ut från vardagsrummet skrikandes i telefonen, Veysel tar telefonen o sen säger han bara till mig "Jag kommer sen skatt, dont worrie"...O så lämnade han mig, ensam med 5 kusiner, mormor o svägerskan...o inte någon pratar engelska. Tack. Jag frågar iaf på min dåååliga turkiska vart jag ska sova- o går o lägger mig...klockan vart ändå runt 0000 så jag var inte jättepigg heller. (Det visade sig vara en annan släkting som säger att Veysels familj gömmer undan hans fru som varit borta i 2 veckor- o Veysel m familj är extremt arga o trötta på att han ringer o anklagar dom för detta o åkte dit för o prata med honom) Var väl inte den bästa starten på min vistelse i Malatya o tja...jag vet inte, men jag o Veysel var inte så bra vänner under tisdagens start om man säger så.
Tisdag 29/12 2009: Vi åkte tidigt till sjukan, där Veysel ska få sin operation, eftersom dom sagt att han ska läggas in men han måste ta lite prover först.När vi kommer dit får vi vänta i kanske 30 minuter på att han ska få gå in hos läkaren o få reda på vilka prover han måste ta innan operationen. Sagt o gjort, läkren säger att det ända nya vi behöver på dig är en röntgen över din överkropp (varför när han ska operera armen?) o sen när du gjort den så kom hit igen...Vi går upp o kollar röntgen med en gång, men erm...nummret var på 190- o Veysels nrlapp blev 380...Vi kommer i morgon igen. Den här dagen var den värsta för mig, jag ville bara hem- inte för att någon var otrevlig utan för att jag bara kände att inget kommer bli bra utav att jag är här. Veysels ska läggas in, o jag fick inte alls sova på sjukhuset som läkren först lovat. Jag skulle alltså vara tvungen att åka ifrån Veysel vid 1800 på kvällen o sedan sitta i ett hus, där ingen kan prata med mig, tills dagen där på när jag kan åka tillbaka till sjukhuset. Veysel pratade inte med mig, o förklarade vad läkaren sagt eftersom han pratade med sin mamma o antog att jag förstod- inte vet jag, men allt bara kände fel. Ringde hem till mamma som pratade med mig, o sa att jag måste prata med Veysel annars blir allt bara fel...Åt gjorde jag inte heller för att jag var rädd för att behöva andvända "turktoan" alldeles för mycket o alla vet att äter man inte, så får man inte energi...o har man ingen energi- så är ingenting bra. Jag o Veysel pratade i 2 timmar o han lovade att prata mer med mig, översätta o greja, eftersom turkar är väldigt väldigt bra på att sitta o titta/peka/skratta på/åt en o det var verkligen något utav det otrevligaste jag varit med om!Efter att vi pratat, gick vi ut o åt kvällsmat- o redan då kändes det bättre.
Onsdag 30/12 2009: Back at the hospital.Upp till röntgen...ta ett nr, ner till läkaren o fråga om han inte ska lämna blodprov också,efter att jag tyckte det vart konstigt att läkaren inte sagt ngt om det..."Jo just det"Jag frågade Veysel om vi inte kunde få en lista på allt som skulle bli gjort så vi slapp få nya saker varje dag, det fick vi...Ner till blodprovs avdelningen- ta ett nr...Veysel sprang mellan båda avdelningarna för o kolla så han inte missade något...2 nr efter att han tagit blodprov blev det hans tur på röntgen...Efter röntgen blev det EKGmottagningen i källaren o sedan ytterligare en röntgenbild på hans arm, dock på en annan avdelning där det inte vart lika lång kö.
Torsdag 31/12 2009:Ännu en frukost på sjukhuset, upp till röntgen för o hämta plåtarna- på armen.O sedan vänta 1 timma för att komma in till läkaren för o säga att nu är allt klart- när ska jag opereras? "Vi ringer dig." Men hallå?! Dom sa kom på tisdag o få din operation...Idag vart det torsdag...Va fan. "Dessutom ringer vi oftast in patienter på tisdagar, så vi ringer dig troligtvis senast onsdag nästa vecka"...Min första tanke- hur i helvete ska ja hinna med planet lördag den 9/1 när vi är ungefär 17 timmar från flygplatsen?! Även om Veysel får operationen på måndagen så är det kotroller o undersökningar efteråt...Vi pratade om att jag skulle flyga direkt från Malatya till Istanbul men skulle du bli tvungen att vänta i över 11 timmar på Istanbuls flygplats- inte så lockande. Jag kom på ett bättre förslag- bara jag får tag på Jessica. Efter MYCKET om o men så fick pappa tag på Jessicas mammas granne, som kunde ge nummret till Jessicas mamma som i sin tur kunde ge, dock fel, nummer till Jessica...Tur att jag fortfarande hade Yusufs nr i min svenska telefon o tur att han fortfarande använde sig utav samma! Nyår var det tydligen den här dagen, något som inte märktes av allt o jag var, o är fortfarande, extremt besviken o ledsen över våran första nyår tillsammans då vi satt o kollade på tv när klockan slog 0000- vi fick en bit tårta var o det blev två pussar på kinden...o några tårar i rummet intill föll på mina kinder då jag insåg att vi precis tillbringat våran första nyår ihop i totalt "ointressanhet"...Veysels mobro kom hem o drog med sig Veysel, o tro mig han sa emot tills hans mobro blev sur o började skälla på honom (full) till någon granne där dom satt o drack öl tills småtimmarna...Mitt svenska nyår, då vi är 1 timme före nere i Turkiet, tillbringade jag i rummet intill pratandes med mamma medans jag försökte att hålla min röst i shack så hon inte skulle höra hur mycket jag grät.Men nu är nyår över- o helt ärligt vet jag inte ens om den har varit.
Fredag 1/1 2010: Vi vart hos någon kusin o hälsade på, tog ett besök till Malatya Park så vi kunde gå på toa, då Veysel inte tycker om att gå på toa där det är mycket folk...Efter det åkte vi in till stan där vi bokade min biljett till Alanya, 20 timmar med buss på tisdagen den 5/1...
Lördag 2/1 2010: Vet faktiskt inte vad vi gjorde-- var nog inne i stan o åt kebab tror jag o sedan på kvällen gick vi till mobro nr2 o åt värsta måltiden o drack rakii...Klockan blev så mycket att vi sov över, o vilken lycka! Jag som annars sovit i en hård sliten bäddsoffa i samma rum som den gamla mormorn på 98 år som låg o "ojade"sig hela nätterna fick sova i dubbelsäng- alldeles ensam...Underbart!
Söndag 3/1 2010: Vet faktiskt inte vad vi gjorde!
Måndag 4/1 2010: Vaknade seeent o åkte in till stan för o hämta min resväska som jag lämnat kvar i Burdur eftersom vi från början bara skulle stanna i Malatya 5 dagar...hade då plockat ut lite kläder o lagt i min lilla väska eftersom jag tyckte det var onödigt att släpa allt på bussen...Fick betala för o skicka väskan med express...per kg...o på lappen som satt på väskan så jag när vi kom hem att det stod att min väska vägde 39.7kg...Omöjligt eftersom när jag flög vägde den 18.2kg o nu hade jag faktiskt plockat ut nästan hälften av grejorna! Veysel var där igår o fick faktiskt tillbaka pengarna då han tagit med sig papper från TurkishAirlines där det stod att väskan inte ens får väga mer än 20kg o med övervikt inte får lov att tas mer än 32kg...Så de så!På kvällen/natten satt jag o Veysel i rummet intill o disskuterade våran framtid, vad vi båda vill o inte vill. O vi kom fram till att vi vill så mycket likadant samma att ingenting kan bli fel, sålänge vi båda två pratar o vågar säga vad vi vill. Jag älskar den här killen så det gör ont i hela mig, även om han inte tänker byta några bajsblöjor:D
Tisdag 5/1 2010: Vi vaknade sent, runt 1100 o intog rummet intill för o packa min grejer.O för att gråta- en väldans massa. Ni som känner mig vet hur dålig jag är på att säga hejdå o så var det denna gången med. Jag packade klart, vi gick till BIM för o köpa lite färdgott till mig o efter 1300 sa jag ett tårfyllt hejdå till svägerska, svägerska, mamma o mormor...alla tanterna grät o jag med. Vi fick vänta 10 minuter på dolmusen som tog oss till otogar där vi fick vänta ungefär 45 minuter på att min buss skulle komma...Sen sa vi hejdå, igen...o nu gråter jag...Igen. Jag saknar dig. O bilden av när han står utanför bussfönstret o pekar på mig, o sedan på sitt hjärta...får mig att skaka av gråt även nu.Vi syns inte igen förrän i mars/april...tidigast. O det gör ont, så jääävla ont...Men vi båda vet att vi båda två kommer träffas igen då, o vara starkare än någonsin...Det bara måste vara såhär just nu- men ändå önskar jag att du var här. Bussresan var en upplevelse, eftersom jag åkte på dagen denna gången fick jag se otroliga vidder breda ut sig utanför rutan o tja- 20 timmar ensam i en buss gav mig tid att tänka på allt...speciellt oss o min framtid i Turkiet- o jag har bestämt mig för en sak...Jag kommer stanna där.
Onsdag 6/1 2010: Efter att fått byta buss i Antalya, trots att vi bokat direkt buss till Alanya, så var jag framme på otogar i Alanya runt 1030 tror jag- där en uppraggad Jessica mötte mig. Kändes overkligt att träffas igen, men oj va jag kände att jag slappnade av så fort jag såg henne. Nått roligt som inträffade där redan på otogar var när busschauffören tog fram min resväska från lastutrymmet så stod där även en banankartong med (levande)duvor i o han tar fram den o räcker den mot mig o frågar om den är min...Haha va?! Nej tack. Jessica som blivit uppraggad av någon snubbe på otogarn vart glad, men jag hoppas lite av glädjen var över att få träffa mig igen.Hoho. Vi åkte hem med bussen, att lyfta på väskan var dock ett skämt o busschauffören bara skrattade åt mig o Jessica. Av igen vid Maren, o sedan den välbekanta promenaden till deras lägenhet- där blev det frulle (Risgrynsgröt o kaviar macka!!!) o en efterlängtad dusch i en normal dusch med duschslang o varmvatten ifrån ledningarna. Hos Veysels släkt i Malatya har dom inge varmvatten, utan 1 gång i veckan värmer dom upp en slags kamin o den dagen är det allmän dusch dag. Annars värmer dom vatten i en kastrull om du vill tvätta håret. Efter duschen tog vi en promenad till ett fik med lekplats där vi drack en kaffe o pratade lite...Attish sprang av sig bland de andra barnen o åt sin toast med ögonen på katten.
Torsdag 7/1 2010: Solen steker i Alanya! Jag menar det var 18 grader redan på morgonen när vi åt frukost vid 1000 tiden! Så ut med vagnen, dock har någon (läs Yusuf) vant Atakan att bli buren när man är fler än 1 som är ute o går med honom...Så jag o Jessica bråkade med honom hela vägen till cafét i princip, men han somnade stax innan vi var framme. Sedan på kvällen tog vi på oss party skorna, eller okej då vi kladdade på lite ny mascara o sedan gick vi till EV o tog ett glas vin, eller 4, tillsammans med en annan svensk/turk tjej. Det var trevligt att komma ut lite, o vi var hemma igen vid 0100 tiden. Precis lagom.
Fredag 8/1 2010: Sov ut! Sov till 1000 säkert...om inte mer! Men jag hörde Jessica, o speciellt Atakan i bakgrunden hela tiden..."Iaaa Iaaa"...För han visste att jag sov i hans rum, men pappa Yusuf sa till honom att han inte fick gå in där för jag sov...Att han kallar mig "Iaa" beror på att Jessica har en annan kompis som heter Mia, o det är fler som heter Malin så han kallar alla han inte vet vad dom heter för "Iaa"...senare under dagen blev det "Ida.."jaja- kärt barn har många namn! Återigen stod solen högt på himlen o vi mötte upp Malin på ett café där det blev frukost o kaffe o massa pratandes eftersom även Pia vart med o hon nyss kommit hem från Sverige.Trevlans.Sedan tog vi oss en promenad ner till hamnen där jag sprang efter en väldigt sprallig Atakan som höll show för alla som satt på bänkarna.Tänk att en sån söt unge kan bråka så mycket när han måste sitta i vagnen!Men gud vad jag älskar det barnet.Hans ögon o SKRATT...oj oj oj säger jag bara.Snart springer han i hamnen igen, dock ensam med Malins son Emre o jagar turisterna o ni vet, han kan glänsa för han kan både svenska, turkiska OCH engelska...dom pojkarna blir farliga! Vi promenerade hem, åt lite middag o senare på kvällen var det dags för Jessica att sova- vi kramades hejdå o jag la mig på soffan o sov till 0000 då min chaufför hämtade mig o vi begav oss till flygplatsen. Var framme vid 0200, bara att vänta tills klockan blir 0500 o incheckningen börjar...Veysel hade dock gått o lagt sig vid 2000 o ställt klockan på 0200 så vi kunde prata i telefonen...han ville inte att jag skulle vara ensam.Söt.Vi pratade tills klockan blev 0340 o sen la jag mig tillrätta på en bänk o sov tills klockan pep 0515...
Lördag 9/1 2010: Checkade in min väska, o fick två (!) boardingkort till flyget från Antalya o från Istanbul...Vi kom iväg från Antalya på utsatt tid o jag mötte ett gäng glada tanter på flygplanet som även dom skulle till Göteborg från Istanbul med 1010 planet...Lycka!Vi tog följe, o jag säger bara att om man har bråttom första gången man ska byta flyg i Istanbul så kommer man aldrig hinna...Men vi tog det lungt, o tanterna som knappt kunde engelska frågade en värd som visade dom till tullen- men jag som kunde liite mer engelska frågade efter passkontrollen av en annan värd o hon pekade bara rakt fram så vi tog en chansning...Dom ville dock shoppa på taxfreen så jag sa att "följ bara den här skylten så hittar ni till gaten"...Jag gick före, satte mig med iPoden o kunde äntligen slappna av ordentligt...Tanterna kom tillslut dom också. Dock var planet lite sent men vad gjorde det när jag visste att jag skulle hinna med det?! Var hemma i Göteborg igen vid 1320 o väskan kom nästan först på rullbandet...Där tog min resa slut. Men alla minnen, alla dagar med Veysel o de soliga dagarna med världens bästa Jessica (o son o man) kommer finnas kvar- det var ingen vanlig semesterresa, o inte heller en vanlig Turkiet upplevelse.
Jag har lärt mig massivs under dessa dagarna, som man inte tror att man kan lära sig- men Turkiet är ett heeelt annat land- ingenting är någonsin det samma som i Sverige (jag veet "No shit") o det som vi tar förgivet här, som tex hela vägar, tar dom som lyx där...Att dela 1 vattenglas på 7 personer är inte alls ovanligt, medans för mig ses som något bland det ohygieniska som finns...Men, det är där jag valt att förälska mig o det är där jag valt att leva mitt liv...Då får jag någongång ibland rätta mig efter deras kultur utan att på något sätt ändra vem jag är. O för kärleken gör man väl allt.
Kommentarer
Postat av: Jessica Ebbhagen Yaman
Oj långläsning. mysigt.
Kul o höra om din resa igen! Men något oroar mig; min son i hamnen med turistflickor?!!!! knappast :) kram
Postat av: Pullan
WOW Malin vilken resa du haft. Coolt! Våren kommer gå fort sen är du där igen! :) PUSS
Trackback
