Semelvivis

Ibland kan jag känna mig taskig när jag säger "...min bästa vän..." i något sammanhang om någon person som jag kanske pratar om med en kollega eller så. Men sedan tänker jag efter och inser att mina vänner som nämner i det sammanhanget ÄR min bästa vän. Jag har inte många KOMPISAR- de kan jag räkna upp på iaf 2 händer- personer som jag ser som en kompis men inte som en vän. För för mig är det skillnad.

Mina "bästa vänner" har jag dock nära. På en hand får ni plats. Närmast hjärtat ligger ni och jag älskar er så det gör ont. Ni är de som jag saknar och tänker på varje dag. Som jag tänker "Oj jag måste fråga hur...mår" eller "Undra när...är ledig"...Ni är de som alltid finns. Som jag alltid kan prata med. Och som jag alltid inte måste prata med. Jag älskar att bara kunna sitta i varsin del av soffan och inte prata- och att det känns okej.Att jag vet att ingen av oss tänker "shit va tråkigt att ingen säger något".

En sån vän hade jag här hos mig när jag och V hade det jobbigast för någon dag sedan, en sån vän var jag och hälsade på för några dagar sedan och en sån vän hade jag hos mig inatt. Just den vännen som var hos mig i natt har jag saknat lite extra- förlåt ni andra. Men jag har inte träffat henne sedan i maj och nu äntligen fick vi kramas igen! Det är så underbart att ha dig hemma för en stund och redan på lördag ses vi ju igen! Kanske ännu tidigare! Hoppas.

I vilket fall. Hon får mig alltid att vilja bli bättre än vad jag är- på ett bra sätt. Hon inspirerar mig till 1000 och ja jo, nog är jag liiite avundsjuk på henne- men samtidigt nöjd med mitt :)

Jag älskar alla mina riktiga VÄNNER och skulle hellre leva utan några KOMPISAR alls om jag var tvungen att välja mellan er och dem.