Saturdaay
Oj oj! Vad långsamt en vecka gått ändå? Tycker det känns jätteavlägset sedan jag kom hem men näe det är ju bara 1 vecka!
Det har gått otroligt bra för att vara jag, jag har inte haft världens ångest varje dag och inte gråtit mig till sömns varje natt. Klapp på axeln Malin.
Det beror väl på 3 faktorer kan jag tänka- för det första Olivia o Madde, har umgåtts med dem så fort jag inte varit på faktor 2- jobbet. Tur i oturen att jag blev uppringd och fick börja jobba- annars hade jag segat ihop tror jag och segar Malin ihop så börjar hon fundera på alltoinget. Inbilla sig o nojja.
Men faktor 3 är nog störst- att vi skickat papprerna- att i måndags fått känna att allt är inlämnat och klart. Att vi dessutom är så säkra på oss, så här säkra har vi inte varit på alla år och så här målmedvetna har vi aldrig försökt oss på att vara. Jag är här, i kökssoffan hemma i Lindome, av en anledning. Den heter uppehållstillstånd. När Veysel kommer hit så skall vi kunna åka o titta på alla saker jag vill visa honom, vi skall ha råd att köpa hans flygbiljett och vi skall ha råd att kanske tillochmed hitta oss en lägenhet.
Och med siktet inställt på det målet känns det inte helt hopplöst.
Idag blir det bara 17;30-22;00 men X2 betalt.
