För bra för o hända i verkligheten...
...för en sån som jag!
Kan inte somna. Har haft svårt med det i evigheter. Mobilen med internet gör det inte lättare. Har aldrig gjort det lättare. Men problemet är mest mina tankar som snurrar.
Innan har det mest varit oro. Mer eller mindre ständig ångest. För allt. Nojjig som jag är, det borde vara mitt tilltalsnamn. Nojjig Cecilia Pettersson.
Nu är det andra tankar. Overkliga sådana. Visst lite nojja in i mellan åt- men för det mesta overkliga tankar. Som att V äntligen fått UT. Som att jag skrivit kontrakt på lägenheten.
Som att jag åker dit på måndag. En dag från idag. I MORGON!!! För att på riktigt hämta hem honom.
Tanken på det gör mig galen. Tänk att få visa en person som du älskar, något nytt,alldeles speciellt som den personen bara hört en himlans mycket om men aldrig upplevt. Tänk att han skall få se allt mitt som jag fått se allt hans. Det är en otrolig känsla. Jag är överväldigad av känslor. Och tacksamhet.
Våra 4 år har varit långt från perfekta. Långt ifrån. Men vi är på väg att öppna en helt ny sida i vår bok- och skriva ett nytt kapitel med helt andra förutsättningar.
Allt tack vare att vi kämpat såklart. Att vi aldrig gav upp.
Men mycket tack vare mina vänner och framförallt min familj. Det här UTet är inte bara mitt o Veysels. Det är erat. Ni har väntar lika mycket som oss. Mått lika dåligt som vi gjort.
Jag vet att jag har varit jobbig sur o ibland elak- allt för att jag inte mått bra. Jag har gråtit hysteriskt och ni har inte gjort något annat än att stöttat och kramats.
Vi har en lång väg kvar som jag vet kommer bli tuff. Men jag vet att jag har er- alla vänner och min familj. Och det ger mig all styrka jag behöver och tro på att det här klarar vi av!
Ni är allt. Ni är den jag är.
